| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
AUGURIUM a͡ugɯ4rium l. 0302, äfv. a͡ω-, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, n.; best. -iet; pl. -ier. Anm. I ä. tid användes ordet äfv. med lat. böjning, särsk. i pl. auguria. Wennerdahl Lex. myth. 94 (1748; ack. pl.). Arvedson Myth. lex. 148 (1834; nom. pl.).
— jfr AUSPICIUM.
1) arkeol. handlingen att af fåglars flykt m. m., företeelser på himlen osv. utröna gudarnas vilja med afs. på ett företag o. d.; teckenskådning; äfv. om själfva tecknen. Augurier af Inelfver och Foglar. Wennerdahl Lex. myth. 94 (1748). Det är bekant, att Perser och Hellener .. betraktade dem (dvs. fåglarna) såsom himmelens tolkar och andarnas representanter. Etruskernas och Romarnas augurier grundade sig på samma föreställningar. Brunius Metr. 95 (1854). Anställande af augurier. Centerwall Rom. fornk. 572 (1891).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (mindre br.) bildl. i pl.: förebådande tecken, förebud; utsikter, auspicier. En dylik frukost just i samma rum, men under så oändligen olika augurier. Knorring Axel 1: 73 (1836).
Spalt A 2664 band 2, 1903