| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
AUKTOR a͡u4ktor, äfv. a͡ω4-, stundom (utan diftongisering) a4ɯk- l. a4uk- l. a4ɯk- l. a4uk-, sällan 32 l. 302 (áuktår Almqvist, àucktårr Dalin); l. (numera knappast br.) AUTOR a͡u4tor osv. (a´utor Weste), m.||ig.; best. -n, numera sällan -en (Triewald Skaldek. 82 (1712; i vers), Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754)) a͡uktω4ren, a1ɯk- osv.; (numera bl. med arkaistisk anstrykning) i best. anv. äfv. utan slutart. (Rothovius 2 Pred. C 4 a (1623), N. Av. Underrätt. 17 Juli 1656, s. 3, Leopold 2: 158 (1794, 1815), Neuman Flora 714 (1901)); pl. -er a͡uktω4rer, a1ɯk- osv. (fyrstafvigt i vers: Leopold 2: 424 (1789, 1815)). Anm. I ä. tid förekommer ordet äfv. med lat. böjning. Af Authore. J. Andersin hos Lucidor Hel. 5 (1689).
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (numera föga br. utom i b) upphofsman; upphof. Stiernman Com. 1: 944 (1626). Gudh sielff är thenna propheties author och begynnelse. Baazius Upp. 2 b (1629). Auctor, vphofsman. Swedberg Schibb. 252 (1716). Auktor .. I allmänhet: Upphofsman, uppfinnare. Så säger man ”auktor till ett rykte, en plan, en anläggning (merendels i ond mening), till en uppfinning, en tanke, en allmän mening”. Almqvist (1842). A. F. G. .. är auktor till 30 (fotografiska) bilder. Sv. turistfören. årsskr. 1900, s. 354. — särsk.
a) sagesman, hemulsman (jfr 2). Ein bewährter Autor, en godkjänd eller trovärdig autor. Lind (1749, under bewährt). Han .. nyttjade många infall och ordspråk, hvarvid han beständigt citerade Auctorn, såsom: Numro ett, sa’ den onde kasta’ länsman öfver gärdsgåln, eller non semper oleum, sa’ samma författare. o. s. v. Cederborgh OT 1: 45 (1810).
b) naturv. om den som varit den förste att urskilja o. (på ett tillfredsställande sätt) beskrifva o. gifva namn åt en varietet, en art, ett släkte l. en högre systematisk enhet; stundom äfv. om den som bl. gifvit nytt namn åt en art osv. För att gifva stadga åt nomenklaturen brukar man från den linnéska tiden allmänt att, i vetenskapliga arbeten, i synnerhet på det systematiska området, efter naturföremålets namn sätta i förkortning den förste beskrifvarens, auktorns, namn. G. Andersson i NF 19: 453 (1895). O. Nordstedt i Bot. notiser 1900, s. 75.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (numera utom i d bl. med ngt arkaistisk anstrykning) författare; skriftställare. N. Av. Underrätt. 17 Juli 1656, s. 3. Auctorens stil är god. Triewald Skaldek. 82 (1712). Nu börja likväl åtskillige försäkra, att de känna auktorn. Rosenstein 3: 388 (1788; om författaren till ett bref). Som Auctor skref han kors och tvärs. Kellgren 2: 166 (1790). Diktadt namn, hvarmed ingen verkelig person utmärkes, vare ej förbudet, at på titulbladet utsätta, då Auctors rätta namnsedel lämnad är. Tryckfr.-förordn. 1812, 1: 9. Ännu lefvande auktorer. Bolin Eur. 2: VII (1871). — särsk.
a) med prep. till (jfr 1). Autor til Booken. Rothovius 2 Pred. C 4 a (1623). Leopold 1: 335 (1808, 1814). Almqvist (1842; se under b). jfr: Author til öfversättningen. Benzelstjerna Censorsjournal 144 (1741).
b) (numera knappast br.) om kompositör; jfr (MUSIK-)FÖRFATTARE äfvensom d slutet. Triewald Förel. 1: 169 (1728, 1735). Et litet partie tryckta Musicalier af de bästa Auctorer. PT 1758, nr 39, s. 5. Auktor till en symfoni, en qvartett, en opera. Almqvist (1842); jfr a.
c) (†) i emfatisk anv. Sverige har många poeter: .. Men ganska få Snillen. Och knappt en enda Auctor! Det vill säga, en Man som med sin Själs känsla och upplysning förädlat och upplyft Nationen. Thorild 2: 89 (1784). En Autor endast kan (i motsats till en ”rafsare” l. en ”skribent”) göra en Bok: det är, kan, på ett eget och lefvande sätt, föreställa en antingen ny, eller gammal och förgäten, dock alltid ädel och vigtig, Sanning. Dens. 3: 219 (1792).
d) med afs. på ngns litterära produktion närmande sig bet.: (en författares) skrifter l. arbeten, bok (af ngn) osv.; numera vanl. bl. om de klassiska (latinska o. grekiska) författarnas arbeten. The genlijkningar (dvs. jämförelser) som jagh hafuer funnit hooss åtskillige Authorer. Stiernhielm Arch. E 1 a (1644). Erasmus Roterodamus .. wijste dem (dvs. de studerande) wägen til de fägre (dvs. fagrare) studier, som äre Eloqventia, Historia, ok wackre Authorer. Columbus Ordesk. 4 (1678). (K. XII:s) kiäraste auctor .. var Q. Curtius. Höpken 1: 14 (c. 1760). Tvenne bokhyllor nedtyngdes af lexika, Grekiska och Latinska auktorer, m. m. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 126 (1831). Vi (hafva) icke skäl att .. antaga .., att i Sverige .. någon klassisk auktor lästs i skolorna före reformationen och tiden omkr. 1530. Hollander Sv. underv. hist. 1: 139 (1884). jfr NORMAL-, ORIGINAL-AUKTOR. — (numera knappast br.) i fråga om musikalster (jfr b). Vi fingo höra Boccherinis qvintetter. Af alla auktorer den, som ligger mig närmast och mest rör mig. Geijer I. 8: 391 (1807).
-DÅRSKAP~20 l. ~02. Den löjliga, men ej därföre ovanliga auctorsdårskapen att recitera sina vers, och det som är ännu värre — sin tilltänkta vers. Kellgren (1788) i 2 Saml. 7: 126. —
-FRÖJD~2. Min Bok är färdig! Ack, hvad jag är glad! / Hvad fägring till format och yta! / (Må Allmänheten ej min auctorsfröjd förtryta!). Lenngren 255 (1805?). —
-SYSSLA(N)~20. Auctorssyslan .. kan (på grund af den läsande publikens fåtalighet icke) vara en Etat (dvs. ett yrke) här i Landet. Kellgren 3: 282 (c. 1780).
Spalt A 2676 band 2, 1903