Publicerad 1903   Lämna synpunkter
AUTOKRAT a͡u1tokra4t l. -tå- l. -tω-, äfv. a͡ω1-, äfv. AVTOKRAT av1– (avvtåkrát Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. autokrat, eng. autocrat, fr. autocrate, af gr. αὐτοκρατής, själfhärskare, af αὐτός, själf (se AUTO-) o. stammen till κρατεῖν, vara stark l. mäktig, härska, råda (jfr ARISTOKRAT m. fl.); jfr äfv. gr. αὐτοκράτωρ, eg. själfständig (befälhafvare), användt ss. gr. öfv. af lat. imperator (i den romerske kejsarens titel), själfhärskare (i den bysantinske kejsarens titel o. sedermera äfv. i ryske kejsarens; jfr H. Hjärne i Sv. tidskr. 1894, s. 12)]
själfhärskare, envåldshärskare; suverän. Pfeiffer (1837). En absolut autokrat. Bolin Eur. 1: 302 (1870). J. Hellstenius i NF (1876).

 

Spalt A 2701 band 2, 1903

Webbansvarig