| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
AXLA ak3sla2 (a`xla Weste), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (mindre br.; Huss Steugmann 118 (1650), Wikforss (1804, under achselzucken), Weste (1807), Dalin (1850)).
I. tr.
1) [jfr fsv. hwar som äi axlar hetto äller hat, d. axle sit skind, t. den mantel achseln] (i sht i folkvisorna o. af dem påverkad framställning, äfvensom ngn gg skämts.) eg. i fråga om klädesplagg (kappa l. mantel) afsedt att bäras löst hängande öfver axlarna: kasta l. draga öfver axlarna; stundom äfv. om annat plagg som hvilar på l. uppbäres af axlarna: taga l. kasta på sig, iföra sig. Upp stod Signil litens tjenstemö, / Hon axlade kappan blå. Sv. folkv. 1: 108. Och mit påå garden ther axlar han skarlach och skin. Visb. 60 (c. 1570). (Fariséen) badh icke .. om nådh medh nedherslagen öghon, slogh sigh intet för bröstet, vthan axlar sijn kläder, och medh raakt hoffuudh berömer sijn stora heligheet. P. Erici 2: 229 a (1582). Visb. 107 (c. 1620). Herr Henric han axlade råcken grå. Dalin Vitt. 4: 69 (c. 1735; i parodisk framställning). Borgmästarn .. / .. axlar sin slängkappa blå. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 155 (1821; i parodisk framställning). Rådsherrarne .. axlade sina kappor. Mellin Nov. 1: 625 (1832). Jag (kung Gösta) dolde mig i bondens hydda / .. Der axlade jag tröjan grå. Zeipel Skr. 1: 127 (1843). Vattuman .. axlade en kappa af skarlakan. Sv. folks. 1: 83 (1844). Jag axlade den svarta fracken. G. Renholm i SDS 1877, nr 53, s. 2. Hon (dvs. skogsrået) axlar en mantel, fotsid och grön. Wennerberg 3: 62 (1883). Till en början hade Peter Lind axlat sitt förskinn i en liten eländig, dragig smedja. Hedenstierna Jenny 208 (1893). — (föga br.) i fråga om annat föremål: taga l. lägga på axeln. En högvext man i fören (af ekstocken) bar svärd och axladt spjut. Gumælius Engelbr. 131 (1858). — särsk.
a) i bild. Skogen axlar sin gröna rock. Strandberg 1: 306 (1872). När .. dalkjusan .. axlat sin gröna kappa. Hedenstierna Jenny 89 (1893).
b) mer l. mindre bildl. o. oeg. De officiella (tidnings-)bladen (i Förenta staterna) .. axla sin kappa (dvs. taga den på ena l. andra axeln) alt efter som vinden blåser. Beckman Amer. 2: 111 (1883). Detta löjliga försök att axla en annans kappa (dvs. imitera en annan). Fyris 1894, nr 59, s. 3. Axla den vida, alla rörelser gynnande mantel, hvilken döljer .. kompromissen. Geijerstam Medus. 32 (1895). Vill du heta mitt vif, / så axla (dvs. tag på dig) min ringhet gladt! Karlfeldt Vildm. 91 (1895).
2) (†) eg.: lägga armarna på l. om (ngns) axlar; taga i famnen, famna. Skole Föräldrar förty granneligen taga sigh til wahra, at the icke medh sitt trägne Axlande och Famntagande .. sine Barn fördärfwa och dräpa. Huss Steugmann 118 (1650). — bildl. Phœbus .. / .. upvärmar oc axlar / Med sitt liuflige Lius .. / Hwad på Jordene fins. Stiernhielm Bröll. 5 (c. 1650).
II. refl. o. dep.
1) [jfr sv. dial. axla sig, d. aksle sig, nor. aksla seg] refl. l. (†) dep. om rörelser med axlarna ss. uttr. för en känsla.
a) [jfr liknande anv. af nor. aksla seg samt fsv. tha therom war länge axlat] (numera föga br.) sänka l. skjuta ihop axlarna o. d. ss. tecken till att man finner ngt obehagligt o. hälst ville slippa undan det; skubba sig, skrufva sig; stundom: visa motvilja (för att göra ngt o. d.); jfr AXEL-SKUBBNING. Eneman Resa 2: 134 (1712). Axlas, Humeros adducere, tergiversari. Schenberg (1739). De .. skulle rynka på näsan, kröka och axla sig. Borg Luth. 2: 857 (1753). Han till sitt arbet sjelf var altid opåminter; / Han aldrig axlat sig för regn och slask och vinter. Livin Kyrkost. 61 (1781). ”Sölkorfvar!” plägade han säga .., när de .. axlade sig eller senfärdigt skredo till verket. Törneros Bref 1: 87 (1825). — jfr: Jag tror att du axlar dig (dvs. morskar dig)? Strindberg Sv. öden 2: 180 (1883).
b) (numera mindre br.) rycka l. höja på axlarna (se AXEL, sbst.2 1 b). Ödmjuke tjenare, mine välvise herrar! Hvad han j emot mig? I axlen er — Hvad skall det betyda? J. Wallenberg 207 (1771). Jag frågade honom .. hvarföre han gått ur Sverige? Hvarpå han axlade sig och sade: man eger der ingen frihet. Dens. 276. Axla sig .. el. Axlas. Weste (1807). Gubben, — sen man gått och axlat sig omkring’en, — / Var bättre dock att få, än ingen. Leopold 1: 460 (1814). Mekrothen (lät) honom förstå, att han väl egde den summan, och äfven att han kunde aflåta den; men ändock höjde han på axlarne. Min far ville veta, hvarföre han axlade sig med en så obehaglig grimace. Almqvist Tre fruar 2: 45 (1842). Dalin (1850). Schulthess (1885).
2) (enst.) refl.: kasta en kappa l. dyl. öfver axlarna. Här ligger en kåpa, se så, axla dig och se stursk ut! Topelius Fält. 1: 194 (1854).
Spalt A 2772 band 2, 1903