Publicerad 1903   Lämna synpunkter
AZO- at3so- l. at3så-, äfv. at3sω-, l. as3o- osv.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. azo-; i ssgr brukad förkortning af fr. azote, kväfve, bildadt (mindre lyckligt, då gr. eger ett adj. ἄζωτος med bet.: ogördlad, brådskande) af fransmannen Lavoisier († 1794) af gr. ἀ privativum o. ζωή, lif (jfr AZOISK), på grund af nämnda gas’ oförmåga att underhålla lif]
kem. i ssgr i fråga om (ämne hörande till) en viss klass af kväfveföreningar hvilka innehålla tvenne med hvarandra förenade kväfveatomer som ersätta två atomer väte i tvenne molekyler af ngt aromatiskt kolväte eller derivat däraf; jfr DIAZO-, HYDRAZO-.
Ssgr: AZO-BENSOL30~02. Blomstrand Org. kemi 180 (1877). Widman Org. kemi 101 (1895). —
-FÄRG~2. Azofärger. Förtjänsten att hafva först upptäckt dessa färger tillfaller P. Griess. H. Nilson i Tekn. tidskr. 1900, A. K. s. 45. —
-FÄRGÄMNE~020. Azofärgämnena äro utmärkta, ytterst viktiga och allmänt använda färgämnen. Widman Org. kemi 101 (1895). —
-FÖRENING~020. Blomstrand Org. kemi 179 (1877). 2 Uppf. b. 8: 513 (1900). —
-KARMIN~02. 2 Uppf. b. 8: 515 (1900). —
-ORANGE~02. DN 1892, nr 8428 B, s. 1. —
-RÖDT~2, sbst. DN 1892, nr 8428 B, s. 1. 2 Uppf. b. 8: 515 (1900). —
-SVART~2, sbst. Azo- eller briljantsvart. Därs. 524.

 

Spalt A 2776 band 2, 1903

Webbansvarig