BAGGE bag3e2, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. bagge (Ihre Dial.-lex., Rietz), d. norrbagge, häst af norsk fjällras; jfr äfv. det i Dalarna förek. bagge i bet. gammal häst (Noreen Landsm. IV. 2: 12. Ordet är möjl. utveckladt ur BAGGE i bet. norrman (se föreg.); jfr ÖLÄNNING. Härför talar bl. a., att det enl. Almqvist (1842) mest är ”en provincialism, förekommande i Vermland, Helsingland och flere af de nordligare landskapen”. — Ordet har sedermera vunnit allmännare spridning (jfr Rietz) o. torde äfvenledes ingå ss. senare led i det på Gotl. förek. skogsbagge, som jämte skogsruss är benämning på öns inhemska små hästar. Just hästarnas litenhet har erbjudit en anledning att på dem öfverflytta det namn med hvilket de små norska hästarna benämnts (se för öfr. SKOGS-BAGGE). En afvikande mening om härledningen af gotl. skogsbagge har framställts af Friesen Germ. mediagem. 98]
