BALJA, v., o. BALJAS, v. dep. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[liksom ä. d. balges lånadt af t. (sich) balgen, kämpa, slåss, i ä. t. liksom i vissa t. dial. äfv. gräla; möjl. afledt af t. balg (se BALG; jfr uttr. ge ngn på huden), ss. säkert fallet är med ett i ä. t. förek. tr. verb balgen med bet. kalla ngn ”balg”; kanske eger dock bl. indirekt sammanhang rum med nämnda sbst., i hvilket fall ordet närmast är att föra till mht. bëlgen, vredgas, sich erbëlgen, råka i vrede, eg. svälla upp; se BÄLG. Jfr Paul, Kluge]
(†) slåss. Intet balliande tilstädes i Lägret eller Befästningen. Schmedeman Just. 206 (1621). Tilstädher .. någon Capitein, Leutnampt, Fendrich eller Corporal sine Vnderhafwande at ballia eller fächta. Därs. Baljas .. slåsz. Ehrencrona (c. 1730). Baljande .. slagsmål. Dens.
Ssg: BALJE-RÄNNANDE. (†) tornering. (G. II A.) skref till Härtig Johan, att han vid bröllopshögtiden ärnade låta hålla Tornere- och Baljerännande. Hallenberg Hist. 3: 372 (1793; efter ä. handl.).
