Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BARD ba4rd, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er 40, äfv. (i sht i Sveal.) 32 (ba`rder Weste, bàrdär Almqvist).
Etymologi
[af holl. baard, m., l. nnt. barde, motsv. t. bart, skägg (jfr BARDSKÄRARE, KNÄFVELBÅR), hvilket är etymologiskt identiskt med lat. barba (jfr BARB, sbst.1,2), fbulg. brada, skägg; jfr d. barde, nnt. barde, f., t. barte, f. (af bart), samt eng. beard, fr. barbe de baleine, span. barba de ballena]
zool. i gommen (hos en del hvalar) fäst hornskifva; i sht i pl. Kjöttet på denna valfisk (dvs. fenhvalen) äta grönlänningarna, och dessutom nyttia dess barder .. såsom af andra valfiskar. Rothof 104 (1762). Alla äga de (dvs. fenhvalen m. fl.) i tändernes ställe, de så kallade Barder eller fiskbenen, som sitta i öfra kindbenet 350 å ömse sidor, hängande like Orgpipor. Svartz Præs. i VetA 1797, s. 72. Nilsson Fauna 1: 585 (1847). Hvarje bard består af flera smalare lodräta skifvor, hvilka äro förenade med kanterna men lätt kunna slitas i sär. Naturligtvis äro de yttersta eller s. k. marginalskifvorna längst, och man brukar ofta endast gifva dem namnet barder, då de inre, eller biskifvorna, kallas bibarder. Brehm 1: 602 (1874). I de inre kanterna äro barderna fransade och kunna därför begagnas att afsila smådjur ur vattnet. Lyttkens Djuren 89 (1878, 1884). jfr F. A. Smitt i NF (1876). — jfr BI-, HVAL-, HVALFISK-BARD.
Ssgr: BARD-HVAL3~2. zool. Nilsson Fauna 1: 585 (1847). Hvaldjuren delas i underordningarna Bardhvalar .., som hafva munnen försedd med barder .., samt Tandhvalar .., hvilka .. åtminstone i endera käken ega qvarsittande tänder. C. R. Sundström i NF 7: 131 (1883). —
-SKIFVA~20. Brehm 1: 602 (1874).

 

Spalt B 310 band 2, 1899

Webbansvarig