| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BARFOT ba3r~fω2t, sbst. m. l. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -fötter; ss. adj. ej uppvisadt i böjd form, så vida icke det i de ä. språkprofven under BARFOTA förek. plurala -fota kan föras hit.
— jfr BARFOTA.
1) om person som går barfota.
a) (†) = BARFOTA-MUNK 1. Gråmunkar .. äre syndrade j monga secter, som äre, Barfötter, Minores. Minimi (m. fl.). O. Petri Klost. A 3 b (1528).
2) (föga br.) bar fot. — bildl. Denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot. Topelius Planet. 1: 83 (1889).
II. (numera bl. i Finl., föga br.) adj. i predikativ ställning = BARFOTA a; i sht i förb, med gå. Man .. går .. barfoot (för att späka sig). O. Petri 2 Post. 52 a (1530). Gyllenius Dagb. 157 (1650). Barfot kan Han dig ej lida. Dalin Vitt. 6: 360 (c. 1760). Nu var prinsessan riktigt / Barfot. Topelius Läsn. f. barn 4: 18 (1871, 1883).
Spalt B 316 band 2, 1899