| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
BARNSBÖRDA, f.; best. -an.
(†)
1) = föreg.; möjl. stundom närmande sig bet.: i moderlifvet buret barn; jfr LIFS-BÖRDA. Quinnan warder saligh genom barnsbÿrdone i Troone. L. Petri Oec. 39 (1559); jfr 1 Tim. 2: 15 (se under föreg.). At E(ders) K(ärlighet) är lyckeligen förlossat worden af sin barnsbörda och födt en vngh sån. Gustaf II Adolf 569 (1629); jfr BARNS-BÖRD a. Effter Barnsbördan. Lindh Husapot. 257 (1675). Dhe gambla Egyptier (hafva) afmåhlat och förestält i sine Hieroglyphicis een Hustru, som i sin Barnbörda icke warit lyckelig, med een Stodh (dvs. ett sto) som trampat på een Warg. Rel. cur. 290 (1682).
2) bärande af barn i moderlifvet, hafvandeskap. Retningen, som Lifmodern lider, när barnsbördan hunnit till sin högd. Schützercrantz Förlossn.-vet. teor. del 238 (1786). Cederschiöld Ordl. (c. 1847, under hafvandskap).
Spalt B 418 band 3, 1900