| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BASTA bas3ta2 (ba`sta Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl., mnt., mht. o. t.] (numera bl. arkaiserande) om fängslande af personer: binda (med bastrep); nästan bl. i den allittererande förb. basta och binda. G. I:s reg. 6: 233 (1529). Ingen må bastas heller bindas utan lagvunnen. RP 1: 193 (1629). Hvar som griper, bastar eller binder någon oförvunnen, utan uppenbar missgierning, .. then hafver brutit edsöre. MB 20: 7 (Lag 1734). Rymmarne igenkände han (dvs. länsmannen) genast och lät .. stadigt basta och binda dem. Topelius Läsn. f. barn 5: 83 (1847, 1880). — mer l. mindre bildl. Ryssen .. / .. Tänckte nya Bänder (dvs. band) köpa, / Till at basta Ley’nets Fot. Rydelius Vitt. 19 (1715). (Världen) kan ei wår dyra Tro basta, binna. Lybecker 151 (c. 1715). För honom rädens, som båd’ kropp och siäl kan basta. Kolmodin Qv.-sp. 1: 160 (1732).
Spalt B 487 band 3, 1901