BEDÅRELSE bedå4relse, i Sveal. äfv. 0302 (bedå´relse Weste; bed`årälse Almqvist), r. l. f. (f. Lind (1749), Dalin (1850) m. fl.; m. Sahlstedt, Weste, Almqvist); best. -en; pl. -er.
(mindre br.) vbalsbst. till föreg. Lind (1738). — (föga br.) konkretare: tillstånd(et) att vara bedårad. Bedårelse, illusion. Möller (1745). Dalin (1850).
Spalt B 601 band 3, 1901
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
