| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFOGA, v.1 -ade.
(†)
1) sammanfoga, hopfoga, foga, förena; eg. o. bildl. Stiernhielm Bröll. 483 (c. 1650; med afs. på två makar; annan läsart: fogat). Gud the stora Himla-Bogar / Med sådan, ja med een fast större Konst befogar (än den hvarmed ett urverk är sammansatt). Spegel Guds verk 166 (1685). — pass. i intr. bet.:
a) med prep. med: foga l. sluta sig till; passa ihop med. Responsus .. Lijkformigheet, sammanfogh, när tu ting wäl medh hwar andra befoghas. Lex. Linc. (1640).
b) komma (till). (Barnet har) stoor lust til wrede, kijff (osv.) .., och tå enkannerligen, när som then vthwärtes förargelsen och lägenheeter til at synda, ther til befogas. Muræus 1: 13 (1648).
2) förflytta l. föra l. fortskaffa (ngnstädes). (Om visen) flygher bort någhorstädhes, tå sökia the (dvs. bina) honom igen, och befoghan til sin boning. L. P. Gothus Mon. pac. 125 (1628). — [jfr mnt. sik bevogen] refl.: förfoga sig, begifva sig. RR 18 Mars 1548, fol. 50 b. Longt kan thet icke wara, / För än anden fullskäär och reen, / Sigh befoghar til kroppen igen. Ps. 1567, s. 106 a; jfr Ps. 1695, 401: 5. Haffue een part förebemelte Biskoper .. vthaff egen frijwilie sigh aff Rijket befoget. Tegel G. I 2: 250 (1622). Sig till Wexiö befoga. Växiö domk. ark. 1680, s. 235.
3) befordra (se BEFORDRA, v.1 3 c). Som Partherne intet mehra .. hade att seija, .. wardt .. samma saak till domb afsagu befogat. Rääf Ydre 4: 380 (i handl. fr. 1674).
4) [jfr fsv. gudi täss varj loff, swa beföght haffuer; jfr äfv. ä. d. naar Gud beføyer dennom at komme heden] foga, styra. Gud har så befogat sedan, / Ley’net (dvs. lejonet, K. XII) skulle skynda hem. Rydelius Vitt. 19 (1715). — närmande sig 2: foga l. styra så l. leda det därhän, att (ngn) kommer (till ngt). (Då) Gudh .. befogadhe honom til thet helga Echtenskaps standet medh .. Brita Vnes Dotter. L. P. Gothus Likpred. öfv. O. Erici 44 (1615).
Spalt B 649 band 3, 1901