Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BEGIFVENHET beji4ven~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (begi´fvenhet Weste; bej`ivänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. II) -er.
I. till BEGIFVEN II: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara begifven (på ngt). Serenius (1734, under censure). Begifvenhet på nöjen. Fryxell Ber. 6: 201 (1833). — (†) Een särdeles begifvenhet till sådan odygd. Växiö domk. akt. 1680, nr 252.
II. [efter d. begivenhed, t. begebenheit; jfr BEGIFVA II 9] (ny anv., föga br.) händelse, tilldragelse. Fahlbeck Sv. adel 1: 427 (1898).

 

Spalt B 726 band 3, 1901

Webbansvarig