| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEHÅRAD behå4rad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.
(i sht naturv., numera mindre br.) hårbeklädd, hårbevuxen, hårig; jfr följ. Stängeln till Theveronikan visar sig .., när den vrides af och an mellan våra fingrar, än behårad, än kal. Santesson I Sv. 51 (1887). Hufvud, öron och fötter (äro hos den stora tyska spetsen) kort och tätt behårade. Hamilton Hundraser 15 (1900). — jfr HJÄSS-BEHÅRAD.
Spalt B 893 band 3, 1902