BEHÄNGNING behäŋ4niŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till BEHÄNGA.— särsk. konkret(are), i fråga om hund; jfr BEHÄNGA 3(o. sista språkprofvet under 1 b). (Hundens) mindre vackra hufvud och allt för starka behängning. Sv. kennelklubbens tidskr. 1897, s. 171. Hamilton Hundraser 105 (1900; se under BEHÄNGA 1 b).
