| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKÄNNA beɟän4a, i Sveal. äfv. 032 (bekä´nna Weste; betj`änna Almqvist), v. -er, -kände, -känt, -känd. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA (mindre br., Mörk Th. 1: 26 (1749; i bet. I 8)).
I. tr. (äfv. abs.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., ä. holl. o. ä. t.] (†) (lära) känna. När tu bögynner siälff bekenne tig rätt. Ludvigsson Norman 37 (c. 1550).
2) (†) igenkänna (ss. äkta)? Wordo samma (i G. I:s händer fallna) breff (från Gustaf Trolle o. andra landsflyktingar) här på Vpsala höghar vppenbarliga läszen skodhat och med theras Jncigler och handscriffter bekendt. G. I:s reg. 7: 343 (1531).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d.] († utom i a α) tillkännagifva, (öppet) förklara. Thå skal iach bekenna them (dvs. inför dem), Iach kende idher aldrigh, Går j frå mich j ogerninges men. Mat. 7: 23 (NT 1526). (Johannes) bekendhe, och försakadhe icke, Och bekendhe han, icke är iach Christus. Joh. 1: 20 (Därs.); jfr 5 samt Borg Luth. 1: 95, 96 (1753). Honn haffuer bekent för migh / Att (dvs. att hon har att l. vill) giffua något lönligt tilkena tig. Holof. 35 (c. 1580); jfr 5. Vi efterskrifne .. göre vitterligit och uppenbarligen bekenne .., at … RA 3: 86 (1593). Att och Konungen i Polen .. wille erkenna och bekenna Sweriges Rijke och alle thess Inbyggere qwitte och frije. RARP 1: 33 (1627); jfr 5. — särsk.
a) närmande sig 8.
α) relig. i uttr. bekänna sin tro o. d., (offentligt l. öppet) aflägga sin trosbekännelse. När barnet halles offuer Funten bedher Presten at thet skal vppenbarliga bekenna sina troo. Handb. 1548, C 2 b. Handb. 1894, s. 163. jfr: Gläd dig, du helga Christenhet! / Bekänn, besjung din salighet. Ps. 1819, 59: 1.
β) med refl. obj. o. adj. ss. predikativ. Them, som sig ewangeliske bekenne. G. I:s reg. 13: 273 (1541).
b) (förklara sig vilja) stå fast vid, erkänna, kännas vid. Huar fore ær vor begere oc vilie at i alle frelses men huar vid sitt nampn ther sitt frelse bekenne vill geffue sik til .. (nämnda) möte. G. I:s reg. 2: 55 (1525) [jfr fsv. alle the sit frelse kände]; jfr BEKÄND I 5 a slutet.
c) [jfr t. seinen namen bekennen] närmande sig bet.: angifva, utsätta. Jcke haffwer häller then som samme schrifft vtgaff, bekendt sitt nampn. G. I:s reg. 16: 540 (1544; i fråga om ett kvitto).
4) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. ä. t.] (†) vittna, intyga. (Vi) wilie .. bekenna emoot tigh, at wij en vng man när tigh allena funnet haffue. Sus. 21 (Bib. 1541). Någre gamle frwger .. hafwa bekendt at han (dvs. G. I) föddes med en seegerhufwa öfwer hufwedet. Svart G. I 2 (1561); jfr 3. Effter j för Gudhi och hans försambling bekenne, at barnet är effter Christi befalning medh watn döpt. Handb. 1614, s. 10 a. (Såsom) Orpheus mächta härligen .. bekienner att de Yfwerborne Norske Folcket kallar sielf dhetta Hafwet Cranwiken. Rudbeck Atl. 1: 461 (1679).
5) [jfr motsv. anv. i holl.] (numera mindre br.; se dock c β, γ) erkänna, medgifva, förklara, säga. Hwilkin som bekende honom wara Christum. Joh. 9: 22 (NT 1526); jfr 8. Vi .. bekenne oss alla af vordt embete plichtoga vara til at förkunna, uthspridha och fremia Gudz ord. RA 1: 118 (1529); jfr 3. Bekennandes sigh wara gäster och fremmande på iordenne. Ebr. 11: 13 (Bib. 1541). (Konungen af Danmark) bekiende .. att han wiste thett konungen i Swerige hade många förrädare. Brahe Kr. 25 (c. 1585). Richz-Cantzleren bekiände argumenta vara starka noch på begge sidor. RP 8: 73 (1640). Iagh (dvs. Kupido) bekänner mig hafwa giort ett lyckligit / Byte. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). (Invånarna på Banda) bekienna och säya, .. att the aldrigh hafwa sedt .. (paradisfåglarna) lefwandes, vthan alt funnet them döda vppå Iorden. Kiöping 128 (1667). Hvad jag af goda och trovärdiga Auctorer lånar, skal jag altid upriktigt bekänna. Tessin Bref 1: 92 (1751). Han äfven sitt beslut för Far och Mor bekände, / Som hos dem ömsom sorg och ömsom glädje tände. Livin Kyrkost. 64 (1781). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) med indirekt obj. (jfr c β α’). Begraff- them (dvs. de ogudaktiga) tilsammans j iordenne, och försenk theras pråål vthi thet fördolda. Så wil iagh ock bekenna tigh, at tijn höghra hand tigh hielpa kan. Job 40: 9 (Bib. 1541; Luther: so wil ich dir auch bekennen, dasz). Bekän mig en gång uppriktigt: ligger ej denna olycka helt och hållit i din inbillning? Kellgren i 2 Saml. 7: 106 (1788); jfr 6.
b) [jfr ä. d. bekende nogen for konge, ä. holl. den paus voor synen overheer bekennen, ä. t. einen für etwas bekennen] (†) i uttr. bekänna ngn (l. ngt) för ngt (jfr c α), erkänna ngn (l. ngt) ss. ngt. Hustrv dorothea .. wille icke bekenna samma gudtmwndtz hustrv för szina .. dotther. G. I:s reg. 2: 93 (1525). Han skal bekenna then okäres son för förstfödda sonen. 5 Mos. 21: 17 (Bib. 1541). At man sådant för een synnerligen Gudz krafft och försyyn .. bekenne moste. G. I:s reg. 18: 280 (1547). Erich, hwilken nu .. wij alle Swenske, medh all vnderdånig ödmiukt (dvs. ödmjukhet) bekenne för wår aller Nådigeste Herre och Sweriges .. Konung. Svart Är. 85 (1560). Elliest kunde hende at mongen för någen lithen vinst under sit nampn bekende then för sin tiänere, som doch icke vore. RA 3: 24 (1593). När the .. bekänna Jesum Christum för sin Frälsare. Kyrkol. 8: 3 (1686); jfr 8.
c) närmande sig 6.
α) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t.] i uttr. bekänna sig (så)som l. (förr o. i religiös framställning stundom ännu) för ngt (jfr b), förr äfv. bekänna sig ngt, erkänna l. tillstå, att man är ngt (jfr II). O. Petri Klost. B 3 b (1528). O Gudh iagh migh bekenner, / en syndare för tigh. Andel. wijs. A 4 a (c. 1572); jfr Ps. 1695, 248: 2, Ps. 1819, 180: 2. Wij bekenne oss för arme älendige syndare. Rudbeckius Ench. Evang. A a 4 a (1627). En hurtig Ungersven .. / Som älskare sig tyst bekände. Lenngren 204 (1788). Du (har) redan länge bekänt dig för hans efterföljare. Liljestråle Kempis 60 (1798). Sedan böckernas titlar blifvit upplästa, bekände sig Luther såsom författare till dem. Geijer I. 1: 303 (1845). Bekänna sig såsom fader till ett barn. Schulthess (1885).
β) (fullt br.) yppa, tillstå. Bekänna sin böjelse för ngn. Han bekände sin kärlek. Rydberg Frib. 51 (1857, 1866). — särsk.
α’) (†) med indirekt obj. (jfr a). Hur har du kunnat se så illa / Hvad det (dvs. mitt hjärta) dig alla dar bekänt? J. G. Oxenstierna 1: 48 (1805).
β’) abs. Bekänn uppriktigt, är du inte kär?
γ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera i sht hvard.) med mer l. mindre förbleknad bet., i sht i vissa stående uttr., ss. jag (osv.) får, må, måste bekänna o. d. Ludvigsson Norman 19 (c. 1550). Först han (dvs. E. XIV) till Regementet kom, / Thå war han en Konungh from, / Som alle moste bekenne. Hund 340 (c. 1605). Jag må bekiänna, att för mig seer dhetta (förslag) mycket sälsamt uth. 2 RARP 5: 607 (1726). Vi bekänne gerna, at det skulle fägna oss. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). Jag bekänner uppriktigt, att detta ej är min tanke. Tegnér 5: 89 (1813). Nog hör man vackra prof af talekonstens flor, / I stad och i provins, det får en hvar bekänna. Leopold 2: 385 (1815). En sakramenskade qvick karl, det måste jag bekänna. Hagberg Shaksp. 2: 94 (1847). Att författarna .. skulle lyckats uppspåra den gyllne medelvägen .., detta är, vi bekänna det, mera en förhoppning än en förvissning. Lyttkens o. Wulff Ljudl. II (1885).
6) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] erkänna l. tillstå (en förseelse, en synd, en brist o. d. som man sökt dölja l. helst skulle vilja dölja); vidgå. Epther j sielffue bekenne athij (dvs. att I) aff edher enfollughet haffua warith forfördhe, szee wij gerna wtöffuer (dvs. öfverse vi) meedh eder. G. I:s reg. 2: 245 (1525). Om wij bekennom wåra synder. 1 Joh. 1: 9 (NT 1526). Ther honom (dvs. Adam) hade bordt gå til Gudh, fallet til fögho, bekendt sina skuld. O. Petri Men. skap. 30 (c. 1540). Then 29 Julij vardt Arffvedh Erichson pijnligen förhördh .., endoch att han bekende slett intet. A. Oxenstierna Skr. 1: 22 (1605). Bekiänd Saak är halff tilgifwen. Grubb 42 (1665). Bekiänd Saak är så godh som witnad. Därs. 43 (lat. res confessa); jfr KÄNNA. Skynda tigh tin synd bekänna, / Och til Gudi tigh omwända. Ps. 1695, 278: 10. Bekänner någor falskeliga, thet han sådan gierning giordt, som dödsstraff förtienar. MB 13: 5 (Lag 1734). Fruktan skräme dig ej, at sanning städse bekänna. Nicander Minnessann. 6 (1769). Jag .. bekänner af allt hjerta, inför Dig .. Gud, .. att jag icke hafver älskat Dig öfver all ting, icke min nästa såsom mig sjelf. Handb. 1811, s. 17; jfr Handb. 1894, s. 11. Säll den, som sin förvillelse / Bekänner och begråter. Ps. 1819, 196: 1. Till ditt stora brott du lagt den synd, / Att ej bekänna det. Franzén Skald. 5: 235 (1836). — särsk.
b) (nästan bl. i skriftspr.) med följ. ack. o. inf.; numera företrädesvis med refl. pron. ss. subj. i inf.-konstr. Iach bekenner mich haffua illa gioordt. O. Petri Handb. D 1 a (1529). Somblige aff them wordo jemmerliga pijnte .. på thet the skulle bekenna sich haffua hafft noghot .. förrädherij emoot konung Albrecht. Dens. Kr. 152 (c. 1540). Breven .., them han bekände vara Ryssenom til skrifna. Bureus Suml. 65 (c. 1600). Han bekände sig själf vara oförmögen att försvara fästningen. Hallenberg Hist. 2: 415 (1790). — (†) med att framför inf. Tå the bekenna sig in för Gud, at wara Syndare. Kyrkol. 6: 2 (1686).
c) [jfr ä. t. ich bekenn erhalten zu haben] (†) med följ. inf. Måns bekienner hafua slagitt henne på munen itt slag. Växiö rådstur. prot. 1625, nr 190.
d) närmande sig 5, med refl. obj. o. adj. ss. predikativ. Bekänna sig saker. Serenius (1741). Bekänna sig skyldig. Weste (1807). De (för häxeri anklagade) blifva .. med pinsamma medel tvingade att bekänna sig brottsliga. Rydberg Frib. 179 (1857, 1866).
e) [jfr t. auf einen bekennen] (numera i sht hvard., mindre br.) närmande sig 4, i uttr. bekänna på ngn, erkänna l. tillstå om l. vittna mot ngn; erkänna ngn vara skyldig. Bekänna på sina kamrater. G. I:s reg. 16: 390 (1544). Vittnen bekände .. opå Erich. RP 6: 159 (1636). S. och J. hafwa warit på Pinebänken, .. och .. bekänt på Borgmästarn. OSPT 1686, nr 37, s. 7. Kommer någon fram, och bekänner på sig en grof Lijfz- och Högmåhls Saak. Kyrkol. 7: 4 (1686). Lindfors (1815). Han tror att han skall kunna skrämma de fångne .. att bekänna på sig sjelfva. Svedelius i SAH 46: 214 (1870). (Puke) hade då redan förut .. bekänt på Hårdh. Malmström Hist. 4: 218 (1874, 1899). Cavallin (1875). — (†) Bekänna et barn på en (dvs. påstå ngn vara fader till ett barn). Serenius (1741).
f) i sht jur. abs. Den anklagade har bekänt. Skems icke at bekenna om tu brutit haffuer. Syr. 4: 31 (Bib. 1541). Bekiänna haar bracht mången om Halsen. Grubb 43 (1665). Alt går sin jämna gång. Missdådaren förhöres, / Bekänner, skriftar sig, gör bot. Kellgren 3: 121 (c. 1790). På sträckbänk, din hund, eller strax bekänn! Snoilsky 4: 55 (1887).
7) [jfr d. bekende i motsv. anv. samt holl. kleur bekennen, t. farbe bekennen; eg.: tillkännagifva l. förklara l. icke dölja, att man har kort af en viss färg (jfr 3)] spelt. spela ut l. slå på ett kort af samma färg som ett förut utspelt kort. Jag hade kung solo i ruter, men fick ingenting för den, eftersom jag måste bekänna på hans äss. Du får lof att bekänna, bekänna färg, bekänna kort. Du måste bekänna spader. Jag har ingenting att bekänna med l. inte att bekänna. Klöfver ess! .. bekänn. Bellman 3: 142 (1790). Weste (1807). Om man ej har någon annan trumf att bekänna med. Sv. spelb. 3 (1847). — särsk.
a) i numera knappast br. uttr. Beklaga sitt älende / Det hennes Kongars färg man aldrig änn bekände. Düben Sat. 66 (1722). Han (dvs. motspelaren) måste bekänna färgen hos de bägge Kungarne. Lyckans talisman 2: 19 (1817).
c) bildl., i uttr. bekänna färg, bekänna kort, i Finl. äfv. bekänna spader, yppa sina afsikter, öppet uttala sin mening, ”sjunga ut”. Om vederbörande först ville lägga handen på hjertat och sedan rigtigt bekänna kort. Askelöf Objudne g. nr 29, s. 4 (1829). ”Nå, nu skall ni bekänna kort,” inföll Paulina och hotade med fingret: ”hvarföre gycklade ni med mig i går ..” C. F. Dahlgren S. arb. 4: 212 (1831). På en konferens skulle England nödgas bekänna färg angående sina egyptiska planer. PT 1891, nr 205, s. 2. Jag tvingades .. af flera talare att slutligen bekänna kort. De Geer Minnen 2: 236 (1892). Jag förstår hela humbugen (med bröllopsresor), förargas åt den, skrattar åt den — och bekänner spader för en god vän. Tavaststjerna Bröll. 39 (1893). Arkadius Pakkala Tjärk. 115 (1895).
8) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äfv. senlat. confiteri o. fr. confesser i samma bet.] (öppet) förklara l. erkänna l. tillstå att man tror på l. hyllar l. sluter sig till (i sht Gud l. en lära o. d.). Hwar och en som mich bekenner för menniskiomen, honom will iach och bekenna (dvs. kännas vid) för minom fadher. Mat. 10: 32 (NT 1526); jfr c. Saducej säya ath ingen vpstondelse är och ingen ängil och ingen ande, men the Phariseer bekenna bådha delana. Apg. 23: 8 (Därs.). O .. gud tu som så .. styrkte tina heliga Martirer at the tin son wor frelsare ey allenest med mundelig predican vtan ock med theres blodz vtgiutilse bekende och betyghade. Mess. 1537, s. E 2 b. Iach bekenner en (d)öpilse til syndernas förlåtilse. Därs. F 4 a; jfr Ps. 1695, 5: 3. The som Alcoraniske Läran bekiänna. Siam 39 (1675). De christnes fader, / Som jag bekänt. Geijer I. 3: 204 (1811). Ack, du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika. Tegnér 1: 195 (1820). Den religion, han bekände. Lundegård Stormf. 8 (1893). jfr: Om tu bekenner medh thinom mwn Jesum ath han är herren. Rom. 10: 9 (NT 1526). — särsk.
b) (†) närmande sig bet.: gifva tillbörligt erkännande l. skyldig ära åt. Jempnlijka personer .. (pläga) icke .. begära .. nåder aff hwar annan, vthan thet pläge allenäst Vndersåtherne göra, som bekänna theras öffuerheet. Tegel G. I 2: 334 (i handl. fr. 1556).
c) (numera mindre br.) relig. kännas vid (jfr II 3 b). Mat. 10: 32 (NT 1526; se ofvan under 8). Af Christus bekänd / Blir den, i hvars hjerta Guds kärlek är tänd. Stenbäck Dikt. (5:te uppl.) 171 (1869).
9) (†) tacksamt erkänna. Thet är .. icke emoot Gwdz wilie, at wij röme (dvs. berömma) och bekenne Hans gåffwor vthi the Personer, ther the sigh finna låta. Svart Är. 70 (1560). jfr Borg Luth. 1: 240 (1753).
10) [jfr motsv. anv. i y. fsv. o. ä. d.] (†) visa sin erkänsla för (ngt) l. mot (ngn), gengälda, vedergälla, löna; jfr BEKÄNNELSE 9. För våre personer (skola vi) .. een sådan Kongl. gunst vetta bekenna med all tienst, heder och respect. RP 8: 259 (1640). jfr: Vthan the (dvs. köpmännen från Keksholms län) vele bekænne oss med en mærkelig skænck och årlig tribut, vele wij ingeledis tilstædhe thet sielffsswål the .. brukat haffue (med gränshandeln). G. I:s reg. 4: 197 (1527).
II. refl.
1) (†) gifva sig tillkänna. Tå Joseph bekende sigh för sina brödher. 1 Mos. 45: 1 (Bib. 1541; Luther: sich mit seinen Brüdern bekennete).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d. samt ä. t. sich gegen einen bekennen] (†) bekänna sig skyldig; bekänna sin skuld l. sina synder (jfr I 6). Jach fatigh syndogh menniskia .. bekenner mich aff alt hierta in for tich .. gudh .., ath iach icke haffuer elskat tich offuer all ting. Mess. 1531, s. B 1 a. Hwar the wiste sigh brotzliga skulle the falla till föga, bekenna sigh och bidias nåder. Svart G. I 151 (1561). Tå the til Borgmästerne fördes bekende the sigh strax. Schroderus Liv. 693 (1626). I medler tid haffue wij .. både rådt och styrkt henne, hon wille sigh bekiänna. Växiö domk. arkiv 1650, nr 45.
3) [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. t.] i uttr. bekänna sig till = I 8. Bekänna sig till kristendomen, till en falsk lära. N. Av. 30 April 1657, nr 1, s. 4. Uti wårt Konungarijke .. skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord. Kyrkol. 1: 1 (1686). I politik, som i vitterhet, har jag alltid bekänt mig till moderata grundsatser. Tegnér 5: 345 (1824). Till hvad åsigt man än måtte bekänna sig. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 275. Mången ibland dem, som i nyare tider bekänt sig till materialismen, (har) med varmt hjärta lefvat och verkat för mänsklighetens högre intressen. Nyblæus Rel. upps. 205 (1870, 1874). Professorerna R., N. och S. .. hafva bekänt sig till Boströms lära. Wikner Lifsfr. 2: 242 (1886). jfr: Bekänn dig till hans (dvs. Herrens) lydnad. Ps. 1819, 51: 6. jfr äfv.: Them, som sig bekänna / Till Lärdom, Bok och Pänna. Stiernhielm Parn. 1: 3 (1651). — särsk.
a) (föga br.) (öppet l. offentligt) förklara, att man tillhör l. utgör en medlem af. The som oppenbarligen icke hafwe welet bekenne sigh til wår Försambling. Christl. ordn. A 4 b (1602). — (†) Alle samtelige Ridderskap och Adel .. böra sig till en viss province bekänna och inskrifva låta. 2 RARP 5: 601 (1726).
b) [med anslutning till Mat. 10: 32 (se under I 8)] relig. om Gud: (öppet) förklara l. visa sig med sin nåd omfatta l. kännas vid l. taga sig af. Här lefde dessa tre benådade män i förtroligt umgänge med Jehovah, som bekände sig till dem. G. E. Beskow Resem. 101 (1861, 1881). jfr: Thett (är) iu enne quinno en .. stoor trösth och glädie vthi alla hennes vedermödho och farligheett .., när hon hörer, att gudh sielffuer bekienner sigh ther till och sägher, att han är then samme, som henne (dvs. vedermödan) skaffar och skickar. L. Petri Oec. 33 (1559).
III. [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) bekännas ss. dep.
1) = I 3, 5. Jak .. bekiennes opburiid haffua .. ij löduga mark Silff. G. I:s reg. 1: 38 (1522). Därs. 10: 175 (1535). Bekennes Jagh Göstaff Olsson .. ock gör witterligit at .. Rääf Ydre 1: 362 (i handl. fr. 1612). Rudbeck Atl. 3: 137 (1698).
Särskild förbindelse:
Spalt B 1008 band 3, 1902