| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BENBROTT be3n~brot2 (be`nbrott Weste), n.; best. -et; pl. =.
kroppsskada bestående i att ngt ben i kroppen brytes l. blifvit brutet; jfr BEN-BROCK, -BRÄCK samt FRAKTUR. Enkelt benbrott, dvs. ett sådant, gm hvilket endast själfva benet bräckts; äfv. ett sådant, där benet brutits bl. på ett ställe. Kompliceradt benbrott, dvs. ett sådant, där sönderrifningar af omgifvande mjuka delar (o. huden) tillkomma. Behandlingen af ett benbrott. Hans benbrott är snart läkt.
a) (numera i sht kir.) i fråga om ett ben i kroppen öfverhufvud taget. Fåår han .. såår eller beenbrott, blånadt eller blodhwijte. Lagförsl. 466 (c. 1606). Ett stort sår i kötet, och intet benbråt. Verelius Ind. 247 (1681). Benbrott (Fractura ..) .. igenkännes dels däraf, at den lidande ej kan stödja eller röra den afbrutna Lemmen, dels af Lemmens onaturliga krokota utseende. Haartman Sjukd. 44 (1765). Sprickor och benbrott på cranium. Åkerman Augustin 91 (1813). Samaritens åtgörande vid benbrott bör afse, att enkla benbrott ej må öfvergå i komplicerade, komplicerade ej må förvärras. Göransson Samaritkurs 89 (1889).
b) med anslutning till BEN II: kroppsskada bestående i att man ”brutit benet (af sig)”, dvs. att ngn af benpiporna i de nedre extremiteterna, i sht en af benpiporna i underbenet (l. båda), brytes l. blifvit bruten. I. Erici 1: Reg. (1683, under armbrott). Emot benbrott brukas (af lapparna) hundskin, hvilket .. lägges varmt kring benet. Högström Lapm. 163 (1747). Vid lår- och benbrott bör förbandet göras, sedan den sjuke intagit den säng, som skall begagnas under curen. Hartman Husläk. 375 (1828). (Jag har) aldrig varit utsatt för något olycksfall, såsom arm- eller benbrott o. s. v. De Geer Minnen 2: 299 (1892).
-STEN, se B.
B: BENBROTTS-GRÄS30~2. [jfr d. benbrud, benbræk om Narthecium ossifragum (Jenssen-Tusch), t. beinbrechgras om samma växt samt nor. bejnbrotgras om Convallaria verticillata Lin. (Jenssen-Tusch)] (numera föga br.) växten Narthecium ossifragum Huds. (Anthericum ossifragum Lin.), hvilken ansetts framkalla benskörhet hos boskap som förtärt densamma. Möller (1790). Deleen (1836, under beingras). —
-STEN. (benbrott- Haartman, Bergman) [jfr d. benbrudsten, t. beinbrech] (†) af sammanklibbad sand o. d. kring en rot bildadt rör, som finnes kvar efter rotens förmultning. Stiernman Com. 4: 1112 (1688; i apotekartaxa). (I Pfalz o. Hessen träffas i sandbackar) ett slags smala liusgrå iholiga stenrör och små stenpipor, osteocolla eller benbråtzstenar kallade, emedan the .. ei allenast likna små afbrutne benpippor, utan ochså tiena til at läka och hela alla benbrått samt afbrutne benpipor. Bromell Bergart. 42 (1730). Wallerius Min. 335 (1747). At gifva in Benbrottsten .. och dylikt .. gagnar alsintet. Haartman Sjukd. 331 (1765). Benbrått-sten (Osteacolla) är fö(r)multnade rötter af åtskilliga slag, hvilka .. blifvit fyllde med fint kalk- och sandämne. Bergman Jordkl. 143 (1766). Dalin (1850).
Spalt B 1168 band 3, 1903