| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERÖMLIG beröm4lig, i Sveal. äfv. 032 (berö´mlig Weste; ber`ömmlig Almqvist), ngn gg BERÖMMELIG beröm4elig, i Sveal. äfv. 0302, adj. -are. adv. -A (†, Lex. Linc. (1640, under gloriose)), -AN (†, Rudbeckius 4 Pred. A 4 a (1634)), -EN (numera föga br., RA 1: 692 (1560), Lagus Kellgren 16 (1884) m. fl.), -T.
som bör berömmas l. prisas, värd beröm l. lof l. pris, berömvärd, lofvärd, prisvärd; i sht om handlingar, egenskaper o. d. För berömliga gärningar, inskrift på medalj. G. I:s reg. 3: 36 (1526). Ett berömligit leffuerne. Därs. 18: 296 (1547). Näst Gudz ähras befordring (är) ingen ting ährligare (dvs. mera ärofullt) och berömmeligare än at förfrämia thet Menige bäste. Schroderus Uss. H 3 b (1626). Thet som .. (fordom) räknades för klokt och berömeligit, thet hålles nu för slätt werk och enfaldigheet. Bureus Kon.-styr. A 3 a (1630). Berömlige dater. Stiernhielm Herc. 468 (1668). En berömlig ifver och nit för klokhetens befordran och vprettelse. Rydelius Förn. Föret. § 18 (1718, 1737). Tyskarna .. hafva härutinnan föregått oss med ett berömmeligit exempel. Hof Skrifs. 244 (1753). Det är berömligt af eder, att I icke aktat på en allmän fördom. Tegnér 4: 155 (1832). Gladt är att höra / Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat. Runeberg 1: 34 (1832). En tapper landsman, / Som stridt berömligen. Hagberg Shaksp. 10: 72 (1850). Den .. genom utmärkta lyriska dikter berömligt kände Ernst von der Recke. Wirsén i PT 1901, nr 250 A, s. 3. — (numera knappast br.) om person. Månge Qwinnor äro uti tro, försichtighet, tapperhet och andra dygder så berömmelige, at the ofta the bästa män öfwergå. Spegel Pass. 458 (c. 1680). Vij hafva alla orsak at berömma H. Exc. att H. Exc. fördt sig op som en berömmelig Landtmarskalck. 2 RARP 4: 216 (1726). Höijer Thuk. 1: 283 (1831). — särsk.
a) i betyg: berömlig (insikt, flit), numera sällan berömligt, förr (i Finl. ännu) äfv. berömliga (insikter), den högsta betygsgraden, (stort) A (se artikeln A 3 b), laudatur. A. betyder berömlig insigt, berömlig flit. Försl. t. skolordn. 1817, s. 89. Han har fått ”Berömligt”. Dalin (1850). Mitt studentbetyg .. innehöll nedsättning från (gymnasiebetyget) ”berömlig” till ”med beröm godkänd” i alla ämnen utom historien. Svedelius Förfl. lif 105 (1887). SFS 1895, nr 24, s. 4 (se under BERÖM 3 c). Daniel (hade) i uppsatsen på modersmålet fått berömliga, medan Hjalmar .. fått .. ”cum laude”. Malm Brytn. 8 (1901). En af de sökande (har) åberopat intyg om berömlig skicklighet .. i .. italienska. AB(L) 1904, nr 22, s. 1.
b) (numera knappast br.) i förb. det är ngn berömligt o. d., det är hedrande l. till heder för ngn. Och woro osz berömligare att hafwa tagit ursprung af dem (dvs. greker, tyskar m. fl.) .. än wij skulle .. haft ursprung af de Schlawer, Finnar eller Lappar. Rudbeck Atl. 3: 238 (1698).
c) (†) ss. adv. -ligen i bet.: berömvärdt nog. Som salig Archiebiskopen Lars i sin tid berömligen monga Bibliska böker vtgå lät. Swedberg Schibb. d 1 a (1716). Han har .. berömligen anteknat alla sina märkvärdigheter. Dalin Arg. 2: 335 (1734, 1754).
d) (numera knappast br.) mer l. mindre närmande sig bet.: berömd. Thetta weldige berömelige Konungarijket. Svart G. I 70 (1561; om Sverge). (David) wardt en förståndig och berömbligh, ja, berömbligeste Konungh i Israel. Rudbeckius Kon. reg. 70 (1615). Stadhen Argos, som .. aff Konung Pyrrhi dödh är worden berömligh. Schroderus Liv. 395 (1626). Celebris .. inclytus .. Berömlig, namnkunnig .. berühmt. Florinus 224 (1695). En af de lärdaste och berömligaste på vår tid. Hof Skrifs. 138 (1753). (Krakas) fader hade varit en så berömlig och namnkunnig man, att hans jemngode icke funnes. Strinnholm Hist. 1: 279 (1834). Ett berömligt rykte omgaf hans (dvs. Döbelns) namn. Svedelius i SAH 60: 220 (1883).
Spalt B 1389 band 3, 1904