| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKA bes3ka2, äfv. (i sht i Sveal.) BÄSKA bäs3ka2 (bä`ska Weste, b`ässka Almqvist; bèsska o. bä`sska Dalin), r. l. f.; best. -an.
(i sht i fackspr. o. bygdemålsfärgadt spr.) egenskap(en) att vara besk, besk smak, beskhet. Broocman Hush. 2: 175 (1736). Bäskan på ölet stärkar njurarna. Alm. (Sthm) 1749, s. B 1 b. Humlans caracteristi(s)ka och angenäma bäska. Berzelius Årsber. t. VetA 1822, s. 144. En stark och obehaglig bäska hos portern är ofta tecken till förfalskning. NF 13: 31 (1888). — mer l. mindre bildl. På slutet har hon (dvs. skökan) den malörts blandada bätskan. Nicander Sal. ordspr. C 3 b (1760); jfr Ordspr. 5: 4 under BESK, adj. 1 a γ. I en rad böcker .. har (J. K. Huysmans) .. med en bäska, som drar samman som tannin, framställt det moderna lifvet. O. Levertin i SvD 1898, 6 mars söndagsbil. s. 1. Furstar, för hvilka lifvets makt och härlighet af öfvermått blifvit till bäska och tomhet. Hallström Thanatos 125 (1901).
Spalt B 1447 band 3, 1905