| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKÄMMA (beskä´mma Weste; besch`ämma Almqvist), v. -er, -skämde, -skämt, -skämd; se för öfr. SKÄMMA. vbalsbst. -ELSE (Lind (1749)).
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. holl.] bringa skam öfver, kränka, vanära. Männenar woro swårligha beskemde. 1 Krön. 19: 5 (”20”) (Bib. 1541; öfv. 1904: vanärade, Luther: geschendet, Vulg.: grandem enim contumeliam sustinuerant, Sept.: ἠτιμωμένοι). Tu skalt icke meer gladh wara tu beskemda dotter Zion. Jes. 23: 12 (Bib. 1541; öfv. 1904: kränkta, Luther: geschändete, Vulg.: calumniam sustinens); jfr slutet. Man achtar thet i Hofwet ganska ringa / At een them androm wil orätt tilbringa, / Ther medh warder doch ährligheet beskämd. Fosz 229 (1621). Andre som thaga horor och beskäma dette Ståndet (dvs. ridderskapet o. adeln). RARP V. 1: 59 (1652). Epiphanes .. månde så beskämma / Sin Konungsliga ätt, at … Spegel Sal. vijsh. 1 (1711). Om min mor ni älskar, / Beskäm ej hennes hederliga namn, / I det ni gör mig till bastard. Hagberg Shaksp. 4: 221 (1848; eng. dishonour). — särsk. om skändande af kvinnor; ”skämma”. Han (som födes medan solen står i vattumannen) skal .. förkränckia och beskämma mong Quinfolck. Bondepract. C 8 b (1662). Då han (dvs. Virginius) med egen hand sin dotter drap / För det att hon var kränkt, beskämd och skändad. Hagberg Shaksp. 8: 100 (1849).
2) [jfr motsv. anv. i d.] sätta en fläck (i bildl. bem.) l. fläckar på, fläcka. Aff odygdz laster platt beskämnd. Girs Edelh. E 1 b (1627). Sannerliga, then som bannar och försmäder sin nästa, han beskämmer sin egen ära. Spegel Pass. 384 (c. 1680).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d.] skämma ut, tala illa om, smäda, lasta. Hwadh han gott seer, thet vthtydher han til thet wersta, Och thet alrabetsta beskemmer han som alramest. Syr. 11: 33 (”12”) (Bib. 1541). Och må Konungen ingen .. beskylla, beskämma eller förtala .. anten ensligen eller oppenbarligen, för någon oärlig gerningh, medh mindre han ähr lagligen öfwerwunnen (dvs. förvunnen) och dömbder. Lagförsl. 296 (c. 1606). Beskäma .. Belacka, utskäma, Dehonestare, defamare, convitiari, infamare, infamem reddere. Schultze Ordb. 4203 (c. 1755). När din Näste dig har beskämt och smädliga bannat. Nicander Sal. ordspr. 59 (1760).
4) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] komma (ngn) att skämmas, bringa (ngn) på skam; i pass. äfv.: komma på skam. (Domare) skola ock näpsa, beskämma och öfwertyga them, som förfölja then oksyldiga. Spegel Pass. 243 (c. 1680). Then som medh flärd och falskhet faar / Skal .. blij .. för then hela werld beskämd / Igenom tin (dvs. Guds) rättwisa hämd. Ps. 1695, 25: 5. (Elias) beskämde Baal och alt hans prästerskap. Kolmodin Qv.-sp. 1: 510 (1732); jfr a o. 3. Then sin förtröstan lagt / På Tig och Tina magt, / Skal ei beskämmas. Dens. Dufv. 41 (1734, 1745). Beskämma .. beschämen, schamroth machen. Möller (1790). Man beskämmes verkeligen, då man osanfärdigt berömmes. Liljestråle Kempis 231 (1798). jfr: Skam åtföljer hans (dvs. den feges) slägt, och beskämmer hans blomstrande anlet’. Ingelgren 294 (1809; gr. κατὰ δ´ἀγλαὸν εἶδος ἐλέγχει). — särsk.
a) gm sin öfverlägsenhet komma (en annan som borde vara den öfverlägsne) att skämmas, öfverträffa (ngn) o. därigenom bringa (honom) på skam. Thesse Hedniska Qwinnor (i Siam) beskämma många aff wåra Christne Qwinnor. Siam 40 (1675).
b) med obj. som betecknar list, ränker o. d.: bringa på skam, omintetgöra. Tin Andes nåde til osz sänd; / Så warder Satans list beskämd. Ps. 1695, 136: 5.
c) [jfr t. beschämt] i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: skamsen, förlägen. Beskämd, beschämt. Lind (1749). Jag lät hans affect tala ut, och efter en liten förvitelse blef han beskämd och stilla nog, at jag kunde uptäcka mit hierta för honom. Ågren Gell. 122 (1757).
Spalt B 1533 band 3, 1905