| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESTORMA bestor4ma, i Sveal. äfv. 032 (besto´rma Weste; best`årrma Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng.] (numera bl. i skriftspr., mindre br.) i eg. bem., om stormning af befäst ort o. d.: storma; ngn gg med afs. på person(er) å dylik ort.
a) med stormning angripa, löpa till storms l. rikta en stormning mot. G. I:s reg. 10: 46 (1535). Bestormer hans murar, och kaster them om kull. Jer. 5: 10 (Bib. 1541; öfv. 1904: stormen, Luther: stürmet); jfr b. Tå toogh folcket gatorna in, och wille bestorma Borghena. 1 Mack. 11: 46 (Bib. 1541). Konungh Gustaff .. lätt kalla the igen woro, tilbaka ifrån bestormningen. Girs G. I 59 (c. 1630). Kongl. Mayst. .. ligger hårdt in vnder Kiöpenhampn, och ärnar i morgon Bestorma Staden. N. Av. 20 aug. 1658, s. 6. Bestårma til vatn åkk land. Schultze Ordb. 4963 (c. 1755). K. Christian .. lossade .. som han ville bestorma deras läger. Dalin Hist. III. 2: 629 (1762). Somliga söka en väg, att muren med stegar bestorma. Adlerbeth Æn. 239 (1804, 1811; lat. ascendere). Nu blef fästningen häftigt bestormad. Carlstedt Her. 2: 352 (1833). (Romarna) angrepo och bestormade .. de i Karthagiska lägret qvarlemnade. Emanuelsson Polyb. 1: 468 (1833). En talrik här af Ryssar kom, kringrände och bestormade fästet natt och dag. Strinnholm Hist. 5: 54 (1854). Oscar II Skr. I. 2: 90 (1859, 1886). — särsk. i fråga om (titanernas, satans m. fl.) försök att storma himlen. Ehrenadler Tel. 657 (1723). Hos alla Hedniska folk har denna sak varit bekant, at Jättar velat bestorma himmelen. Dalin Hist. 1: 142 (1747); jfr b. Den rösten (näml. satans), / Som förr .. vid himmelens bestormning / .. Var hörd. J. G. Oxenstierna 4: 14 (1815).
b) gm stormning intaga, taga med storm. Stadhen stodh icke til bestormmande. O. Petri Kr. 324 (c. 1540). Puken bestormade och upbrände Styresholm och Faxaholm. Dalin Hist. 2: 649 (1750). Det måste ha varit ett fanders arbete att upptäcka, bestorma och genomsöka alla dessa kryphål (dvs. vendernas röfvarnästen i Saxiska Schweiz). Atterbom Minnen 123 (1817). Kolmodin Liv. 3: 283 (1832). Dalin (1850; med uppgiften: I denna bem. brukas dock hellre storma).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera föga br. utom i c o. d) i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv., i sht af 1 a: storma mot l. in på, rikta angrepp mot; ansätta; (söka) inkräkta l. vinna. Tesse predicanter (togo) sigh före .. att före krijgh emoet beleten, bestormade them, och all orgowerck. Svart G. I 97 (1561). Thet werldzligha regementet skal han (dvs. djäfvulen) bestorma, genom hastigh och owanligh Pestilentzie, dyrtijdh, krigh oc vproor. P. Erici 1: 13 a (1582). Argheet, onskans gifft, som .. / Bestorma immerfort den Ädla Dygdens Slått. Achrelius Mor. B 2 a (c. 1690). Ett vredgadt Kattegat ses .. / .. med en salt och skyhög bölja / bestorma dessa skarpa skär. Lannerstierna Vitt. 36 (1794). Med säker blick såg han (dvs. den nu döde) .. hjelpens rätta tid och sätt och mått; och kunde sedan hvarken bestormas af ropen eller bestickas af tårarna. Wallin Rel. 2: 382 (1824). Nu voro ofantliga kaktus-plantor de enda bestormare, som klättrade uppför de branta klippmurarne. Bremer G. verld. 5: 52 (1862). — jfr VÄRLDS-BESTORMANDE. — särsk.
a) motsv. 1 a slutet. Cartesianer skakade verlden och Wolfianer bestormade himlarne. Dalin Arg. 1: 66 (1733, 1754). Det .. var ett sådant sinne (som Byrons), som kunde tänka på att bestorma himmelen. Tegnér 5: 291 (1820; Böttigers uppl.). — jfr HIMLA-BESTORMARE.
b) [med afs. på bet.-utvecklingen jfr BELÄGRA I 2 a] (i stor mängd l. med stor ifver) begifva sig l. rusa upp på l. in i l. mot. Vi bestorma Capitolium och Vatican. Björnståhl Resa 1: 322 (1772). (Vägglössen) bestorma den sofvande och lämna den vakande ingen ledighet. Fischerström 4: 215 (1792). Stig in mine Herrar; vi skola bestorma klubben. Envallsson Frunt. jakob.-klubb 52 (1793). Jag har läst igen försigtigt denna dörr, / Att inte bli af folk bestormad hela dagen. Remmer Theat. 1: 231 (1813). En hel skara menniskofiskare i hvita tunikor .. bestormar fartyget, klättrande upp på dess sidor. Bremer G. verld. 5: 2 (1862).
c) (i högre stil fullt br.) om känslor, själsrörelser, stämningar o. d.: lifligt l. häftigt ansätta l. öfverströmma l. tränga sig på. Brenner Pin. hist. 39 (1727). Fruktan för pinan och döden bestormade mig grufveligen. Ågren Gell. 96 (1757). Men på sin yppiga bädd, af själens marter bestormad, / Wladimir ensam låg. Stagnelius 1: 7 (1817). Alarik .. hade inga ord till alla de mångblandade känslor, som på en gång bestormade honom. Knorring Ståndsp. 3: 225 (1838). Dessa minnen .. bestormade alltför häftigt mitt sinne och upprörde .. djupare min smärta. Palmblad Nov. 3: 129 (1841). Hvadan bestormas du af denna yras qval ..? Risberg Aischylos Agam. 39 (1890).
d) (numera mindre br. utom i α α’) i fråga om böner, uppmaningar, frågor o. d.: ansätta (se d. o. II 5), sätta åt; jfr ANSTORMA 1 b.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] med personsubj.: ifrigt anropa, ligga öfver, häftigt l. enträget bönfalla. Jag .. vil bestorma alla mina vänner, at de förhjelpa mig til en liten sysla. Altén Kusin 49 (1796). Adlersparre .. bestormade Carl XIII att ej för det obetydliga Ålands skull uppoffra freden. Beskow Lefnadsm. 149 (1857). Jag vill bedja — bönfalla — knäfalla — besvärja — bestorma, tills man släpper honom lös. Börjesson Brödrask. 29 (1861; yttradt af hertig Magnus med afs. på E. XIV). Än bitterhetens, än smärtans tolk, / Han (dvs. Tegnér i Svea) ber, bestormar: vak upp, o folk! Snoilsky 3: 53 (1883). Man bestormade honom att stiga in en minut. Lindquist Dagsländor 2: 13 (1900). — särsk.
α’) (fullt br.) i förb. bestorma ngn med (böner, frågor osv.). Med frågor utan tal blef gumman nu bestormad. Stjernstolpe Ob. 72 (1816). Konungarne, hofmännen, vid hvarje ledighet af andligt embete, bestormades med böner, med skänker. Strinnholm Hist. 3: 688 (1848). Kristtrogne, bestormen Gud med böner om ett under. Rydberg Ath. 231 (1859, 1866). (Voltaire) bestormade (i affären Calas) otaliga personer med bref och skrifvelser utan ände. NF 17: 1356 (1893).
β’) i pass. utan agent. Müller .. blef mycket mindre bestormad och afundad nu, då han .. åtnjöt furstens närmaste förtroende. Cederschiöld Riehl 1: 27 (1876). Ferdinand II bestormades att låta höra sitt kejserliga maktord. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 181 (1881).
β) med subj. som betecknar böner, frågor o. d. Ödmann Anv. t. pred. 92 (1807, 1812). Förgäfves / Mina böner skyn bestorma. Stagnelius 2: 675 (c. 1820). Bestormad af Dalkarlarnes jemmer och goda mäns förböner, lät han (dvs. G. I vid rannsakningen efter daljunkarens uppror) sin vrede falla. Strinnholm Vas. 3: 21 (1823). (Strandbefolkningen vände sig till skeppsfolket) med otaliga bestormande frågor. Heidenstam Karol. 2: 365 (1898).
II. [af BE- o. STORMA i bet. häftigt blåsa; jfr t. bestürmte seen] (†) storma l. häftigt blåsa kring l. öfver. Västan-vädret är mäst rådande, icke allenast til sädens och gräsets torkande, utan ock at bestorma skog och hus. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 26. jfr: Bestormas af vindarne, ventis agitari, pulsari, oppugnari. Cavallin (1875).
Spalt B 1654 band 3, 1906