| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESTRAFFA bestraf4a, i Sveal. äfv. 032 (bestra´ffa Weste; bestràffa Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE, -ARINNA, -ERSKA.
1) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i sht i skriftspr.) straffa.
a) med obj. som betecknar den l. de felande. Alla de skyldiga måste bestraffas. Man ville statuera ett exempel, och nidingarna blefvo exemplariskt bestraffade. G. I:s reg. 7: 393 (1531). Nordenflycht QT 1745, s. 2. O kärlek, grymt du mig bestraffat har, / Att länge känslolös jag för din låga var. Stagnelius 2: 15 (c. 1815). Orsaken till slagets förlust för de kejserliga var .. Ungrares och Kroaters feghet. De blefvo derföre af hertigen hårdt bestraffade. Fryxell Ber. 7: 214 (1838). Bestraffa en tjenare för snatteri, ett barn för olydnad. Dalin (1850). Att .. bestraffa honom med döden. Nyblæus Straffr. 20 (1879). De skyldiges bestraffande. GHT 1905, nr 258 A, s. 3.
b) med obj. som betecknar förseelse, fel, brott o. d. Ett illdåd, som icke kan bestraffas strängt nog. Vi få icke beklaga oss, om Gud med sorger och motgångar bestraffar vår ohörsamhet emot hans bud. M. Lehnberg († 1808) enl. Kindblad (1867). Mened bestraffades (bland esséerna) med menedarens fördrifvande. Agardh Teol. skr. 1: 20 (1842, 1855). Rydberg Vap. 51 (1891). — jfr SYNDA-BESTRAFFARE.
c) (mindre br.) utan obj. J. G. Oxenstierna 4: 48 (1815). Lofsjunger Herran, Som, i det höga, / Lönar och bestraffar! Ps. 1819, 267: 2.
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt STRAFFA i samma bet.] (i skriftspr., i sht i arkaiserande stil) förebrående klandra, tillrättavisa; numera i allm. närmande sig 1, i det att klandret l. tillrättavisningen äfv. uppfattas ss. straff.
a) med personobj. Serenius (1734; under objurgate). Rydén Pontoppidan Underv. 505 (1766). Albin .. ritar sin Larus hybernus .. med bakklo. Gunnerus bestraffar .. Albin, såsom den der påbördat sin fogel en onaturlig bakklo. S. Ödmann i VetANH 4: 116 (1783). Strängt Acestes bestraffade nu med orden Entellus. Adlerbeth Æn. 117 (1804, 1811; lat. castigat). Store Gud .. jag .. beder dig, att du .. värdes .. i mitt hjerta bestraffa mig för mina okända synder. Thunblad Roos 129 (1837). Flit och arbete fordrade han (dvs. G. II A.) .. af sina ämbetsmän, och med allvarliga ord bestraffade han dem, om de gjorde sig skyldiga till lättja och bekvämlighet. Läseb. f. folksk. 488 (1892). jfr: Falskhets tunga sit hat mot sin bestraffare viser. Nicander Vitt. 83 (1760).
b) (numera mindre br.) med förseelsen (felet osv.) som obj. Lind (1749). Med .. förmaningar, .. föreställningar och .. hot bestraffa deras fel. H. G. Porthan hos Leinberg Skolv. 3: 391 (1783). Hvarför skulle jag icke bestraffa sådant ofog, när Gud gifvit mig en liten gåfva för skämtet? Tegnér 6: 109 (1829). Kindblad (1867).
c) utan obj. Med bestraffande ton. Ågren Gell. 136 (1757). Hvad är samvetet annat än en anderöst ur en osynlig verld, som .. gillar och bestraffar? Hagberg Pred. 2: 82 (1822). (Hertig Johan) öfverfördes till Sverige, och emottogs med ett bestraffande tal af Göran Persson. Geijer II. 3: 184 (1834). Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne af fint guld, så passar en vis bestrafare till ett hörsamt öra. Ordspr. 25: 12 (öfv. 1904).
Spalt B 1656 band 3, 1906