| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRAFFA straf3a2, v. -ade (G1R 1: 37 (1522: straffat, p. pf. n.)) ((†) pr. sg. -er OPetri 1: 157 (1527), Skytte Und. A 2 b (1604); pass. -es G1R 7: 393 (1531: bestraffes), Juslenius 302 (1745)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, 2Kor. 7: 3 (NT 1526), Lind 1: 94 (1749: afstraffelse)), -NING (numera bl. ss. senare led i ssgr, Rondeletius 104 (1614), SAOL 41 (1973: bestraffning) osv.); -ARE, -ARINNA, se avledn.
1) mer l. mindre strängt (muntligen l. skriftligen) tillrättavisa l. klandra l. kritisera l. fördöma l. näpsa (ngn l. ngt); äv. utan obj.; förr äv. i dels mer l. mindre förbleknad (se e), dels pregnant anv. (se f); av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. allmännare l. mer l. mindre bildl. anv. av 2; jfr RÄFSA, v.2, RÄTTA, v.2 11, 14. (Gud) sende .. Nathan propheten til Dauid, och straffadhe honom. OPetri 1: 105 (1526). Predica oordhit, lägg ååt, j tijdh och j otijdh, straffa, trwgha, förmana, medh all sactmodugheet och lärdom. 2Tim. 4: 2 (NT 1526; Bib. 1917: bestraffa). En part (av befallningsmän) widh Wåre (dvs. K. IX:s) Slott och Gårdher pläghe uthan all foogh och orsak straffe, laste och förachte thet öll och maat, som them utspiset blifwer. Schmedeman Just. 61 (1574). Huru wil jag (dvs. en prästhustru) sittia i församlingen vtan blygd, tå min man på predikstolen ifrigt straffar qwinno högferd, om jag, och mina döttrar skulle wara så högferdiga som andra? Swedberg Lefw. 228 (1729). Detta embetets innehafvare (dvs. en präst) skall icke blott döma och straffa det allmänna förderf, som är uti verlden, han skall jemväl straffa förderfvet i den enskilda menniskans hjerta och lefverne. Flensburg KyrklT 99 (1870). IllSvOrdb. (1955). — jfr AV-, BE-, FÖR-, LÖGN-STRAFFA o. O-STRAFFAD. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. SalOrdspr. 9: 7 (öv. 1536; Bib. 1917: tillrättavisar). Dhen som straffar Arbetet, han lastar Mästaren. Grubb 134 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr. (jfr d).
α) straffa ngn för ngt, tillrättavisa osv. ngn för ngt. Thå straffade borgameste(re)ne ho(no)m (dvs. en tjuv) for hans foszheet, och sadhe at han skulle lata peningene komma til sted(es) j gen. OPetri Tb. 115 (1526). Brask Pufendorf Hist. 12 (1680).
β) (numera föga br.) straffa ngn på hans l. hennes bak, klandra osv. ngn bakom hans resp. hennes rygg, i smyg; jfr BAK, sbst.1 1 c. (Danskarna) straffe the Swenske på theris baak, / Och haffue til andre fast större saak. Svart Gensw. E 2 a (1558).
γ) (†) i uttr. straffa ngn l. ngt ngt (jfr δ), klandra ngn l. ngt för ngt. Ther vppå (dvs. på Jobs tal) moste iagh (dvs. Sofar) swara, och kan icke bijdha, och wil gerna höra hoo migh thet straffa och lasta skal. Job 20: 3 (Bib. 1541). Hafven j uthi Liungby Sockn tå någodt straffa hans Predickningar? VDAkt. 1671, nr 217.
δ) (†) straffa (ngn) ngt (jfr γ), med innehållsobj. betecknande vad som yttras: tillrättavisande l. klandrande l. näpsande yttra ngt (till l. om ngn). The Danske straffade sin Herre (dvs. Kristian II) icke itt ord, / När han bedreeff thet ynkelige mord (dvs. Sthms blodbad). Svart Gensw. G 7 b (1558). Hörer dock hwadh iagh (dvs. Job) straffar, och giffuer acht på thet iagh om trätter. LPetri Job 13: 6 (1563).
c) (†) med bestämning styrd av prep. (up)på, angivande vem l. vad som klandras o. d.; i uttr. straffa (up)på ngn l. ngt, klaga l. anmärka på ngn l. ngt; särsk. i uttr. straffa ngt på ngn, klandra ngt hos ngn l. klandra ngn för ngt; äv. i anv. motsv. e. Lælius Bünting Res. 2: 108 (1588). Thetta (dvs. en av historieskrivaren Judas gjord tolkning) hafwa Kyrkiones Skribenter, som sedermera leffde, nemligen Hieronymus och andre flere, på honom straffat. Schroderus Os. 1: 150 (1635). Jagh hörde ingen straffa på karlen. VDP 1669, s. 201. VDAkt. 1705, nr 85 (: uppå). Man hade intet at straffa på hela hans (dvs. den egyptiske kungens) Lefwerne, än allenast det han med för stort Högmod prålat med .. Segerwinningar. Ehrenadler Tel. 48 (1723).
d) (†) med efterföljande att-sats, i uttr. straffa (ngn) att .., ge uttryck åt klander l. förebråelser (mot ngn) för att osv.; äv. i anv. motsv. b. Stiernman Riksd. 202 (1547). Ingen (kan) medh retto straffa, at man .. några aff thessa (ålderdomliga kyrkliga) Ceremonier til en tijdh lijder, för the eenfalligas skul. LPetri Kyrkiost. 58 b (1566). Jag straffade honom alfwarsamt, at han fattat så gudlöst beslut (dvs. att ta sitt liv). Ekelund Fielding 245 (1765).
e) (†) i förbindelse med negation i litotes, i uttr. angivande uppskattning; äv. i mer l. mindre förbleknad anv. (jfr 3); äv. i anv. motsv. c. O Judit, tine ord äre rett och sann, / Ja ingen man them straffe kan. Holof. 31 (c. 1580). Vppå (de ryska kvinnorna) .. wore intet til at straffa, hwar the icke wore så skörachtige. Petreius Beskr. 5: 3 (1615). Den boken är icke att straffa. Weste FörslSAOB (c. 1817).
f) (†) pregnant, med obj. betecknande mynt: vara ovillig l. vägra att godtaga ss. fullgott l. lagligt betalningsmedel. (Vi) Biudhom edher allom oc huariom enom athij thet .. rwndha myntt .. ingalundha straffa eller wedhersaka wthan bære thet wp för fulth oc giltt epther som thet wærdt ær. G1R 2: 221 (1525). SvTr. 5: 162 (1609).
g) i uttr. straffa med ord, förr äv. orden, muntligen tillrättavisa o. d. Wij therföre (dvs. för ngns uppförande) honum straffat haffue med ordh oc skælig aga. G1R 4: 120 (1527). Biskopen och Consistoriales, skola .. (icke) falla någon som klagar eller swarar i talet, fast mindre med snubbor afwijsa, eller med Orden straffa. FörordnRättegDomcap. 1687, § 7. Björkman (1889).
h) (numera bl. mera tillf.) ss. anföringsverb: tillrättavisande l. klandrande osv. säga. Nu är du envis och otacksam, Elli, straffade fadern. Reuter Vilse 144 (1899).
i) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i utvidgad anv.: som ger uttryck åt klander o. d. l. som är kännetecknande för person som klandrar o. d. Lindfors (1824; om ton). De kunde avsegla i god tid innan de nya prästerna kom med sina dystra ansikten och straffande ord. Fridegård Offerrök 45 (1949).
j) (†) ss. vbalsbst. -else, i uttr. till straffelse, ss. tillrättavisning l. klander o. d. Sådana (dvs. förmaningar) sägher iach icke idher till straffelse. 2Kor. 7: 3 (NT 1526; Bib. 1541: til at fördöma idher).
2) motsv. STRAFF 2: pålägga (ngn, äv. sig själv l. ngt) straff l. utkräva straff av (ngn); pålägga l. utkräva straff för (ngt); äv. utan obj.; jfr AGA, v., BESTRAFFA, RÄTTA, v.2, TUKTA. Pojken straffades med en örfil för sitt fräcka tilltag. Straffa den skyldige! G1R 1: 37 (1522). Om the (dvs. invånarna i Skåne, Hall. o. Blek.) hertig Christiern och Danmarcks rijkes råd wndfalla wille, då wille han (dvs. kung G. I) thet straffa och wedergella. Brahe Kr. 12 (c. 1585). (Kejsar Teofilos) war .. vthi Straffande stundom försträng. Schroderus Os. 2: 494 (1635). Det är Regenters skyldighet, at straffa med grämelse och belöna med glädie. Säfström Christina MoralTank. 47 (1756). Små barn får ej straffas så hårdt som stora. Dahm Skolm. 133 (1846). Olaf den helige straffade sig själv hårt för de ringaste brott. BonnierLM 1954, s. 368. — jfr AV-, BE-, FULL-, LÖGN-STRAFFA o. O-, UT-STRAFFAD. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr.; äv. i anv. motsv. d. The mectughe skola mecteliga straffade warda. SalWijsh. 6: 6 (öv. 1536). Gudh .. pläghar straffa then ena skalken med then andra. OPetri Kr. 59 (c. 1540). Dermed man syndar, dermed warder man ock straffad. Rhodin Ordspr. 29 (1807).
b) i vissa uttr.
α) (†) straffa (ut)över ngn l. ngt, bestraffa ngn l. ngt. SvTr. 4: 2 (1521: öffwer thennom). Wij haffua igen infongit Calmarna slooth och straffath wtöffuer the forrædere ther wppe laagho. G1R 2: 180 (1525). HH XIII. 1: 170 (1564: ther öffwer).
β) angivande vad straffet avser (jfr γ).
α’) (numera bl. ngt ålderdoml.) straffa ngn till, förr äv. från l. på livet, låta ngn undergå dödsstraff; förr äv. straffa ngn till liv och gods, äv.: låta ngn undergå egendomsstraff (jfr β’). (Den soldat som) emot (utfärdade) .. påbud mytinerar .. straffas til lifwet. Gustaf II Adolf 251 (1621). Straffas från lifvet. HH XXI. 1: 21 (1709). Makten at döma i lifssaker och straffa på lifwet, togs ifrån det Judeska stora Rådet; och tillades den Romerska regeringen. Bælter JesuH 1: 223 (1755). Straffas til lif och gods. Möller (1790). Östergren (1947).
β’) (†) straffa ngn till halsen l. kroppen l. till penningar och gods (jfr β) o. d., låta ngn undergå dödsstraff resp. kroppsstraff resp. egendomsstraff. Straffas till halsen. UpplDomb. 3: 118 (1541). PJGothus UndLära L 11 a (1592; til peningar och godz). Schulthess (1885: till kroppen).
γ) (†) angivande bestraffningens resultat i uttr. straffa ngn till döden l. det högsta straffet, låta ngn undergå dödsstraff. Hoo här emot (dvs. mot kunglig förordning) gör, schall ther öfwer till thet högzste straffet blifwe. Rääf Ydre 1: 329 (i handl. fr. 1585). Ps. 1937, 77: 4 (: till döden).
δ) (†) angivande redskapet för bestraffningen i uttr. straffa ngn till trähästen l. vippan l. under svärdet, låta ngn rida hästen (se d. o. 3 b β) resp. undergå straff gm hängning i vippgalge resp. gm halshuggning. Mennige mandz begere atth hon (dvs. en äktenskapsbryterska) .. vnder suardet straffess skulle. UpplDomb. 7: 96 (1557). Eho (av krigsmännen som marsken) .. häder med ord som spåttiske ärro .. straffas til wippan och förwisas legerett. Gustaf II Adolf 248 (1621). Hwem (av soldaterna) som wachten försummar, när nödtorftigt omblåset, omslaget heller tilsagdt warder, straffes til trähesten. Därs. 252.
ε) (†) angivande svårighetsgraden hos underförstått straff, i uttr. straffa ngn det l. det beloppet, ålägga ngn böter till det l. det beloppet. Hwilken .. kan blifwa öfuertygatt, att han till någott Elgediur, dedh antingen till Att skremma eller skadha, skiuter, fast han dedh icke drabbar, han skall 40 mk straffadh blifua. BtVLand 5: 23 (1620).
c) jur. o. rättshist. om domstol, myndighet o. d.: utdöma l. exekvera straff mot resp. på (brottsling); äv. i utvidgad anv., om lag(regel), lagstiftare o. d.: straffbelägga (art av o. svårighetsgrad hos en mot lagstiftarens o. d. vilja stridande handling l. underlåtenhet); äv. utan obj. Straffa med böter l. fängelse. Tidigare (icke) straffad. Laghen gillar icke alt thet som hon icke straffar, Ty at all mishandel kan icke vpreknas j Lagbokenne. OPetri 4: 303 (c. 1540). Suenn Olsson (blev) benådder .. ath strafuas wedh kåckenn och mistas thett enna öratt, och sidann föruisas stadenn. TbLödöse 271 (1592). Wiger then, som ej är Prest, ehwad ächtenskapet är tillåtit, eller ej; straffes med arbete wid Konungens slott eller fäste, i try, eller flera åhr, som brottet är til. GB 2: 12 (Lag 1734). Är Båtsman utur sit Qwarter, sedan tapto är slagit; warde straffad med spö, påla, järn eller fängelse, efter omständigheterna. PH 6: 3716 (1755). De Studenter, som öfvade dryckenskap, svärmeri, perlemente (m. m.) .. skulle straffas af den valde ProRectorn. Kellgren (SVS) 5: 453 (1790). Rättsstaten vill inte straffa, förrän en förbrytelse föreligger. PolitÅskådn. 178 (1931). Den sedan gammalt i svensk rättspraxis rådande uppfattningen, att det är tillåtet att straffa på grund av en fullständig laganalogi. SvJuristT 1937, s. 407. Martinson BakSvenskv. 283 (1944).
d) motsv. STRAFF 2 d, om representant l. organ o. d. för kyrkan, i fråga om utdömande o. exekverande av kyrkostraff; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 3), om Gud l. högre makt, i fråga om drabbande l. hemsökande med timligt l. evigt straff. OPetri 1: 157 (1527; om Gud). (Gud) straffar och tuctar. Syr. 18: 13 (öv. 1536). The, som till predico embetitt skickade äre .. (må) begynna theras predican ther vppå, att the alffuarliga falla syndena emoth, och straffa henne medh Gudz lagh och Budordh. KOF 1: 184 (1575). När Gud straffar Landet med Pestilentia .. skal Folcket alfwarligen tilhållas, at .. flijtigt begå Herrans Nattward. Kyrkol. 17: 7 (1686). (De otrogna) skola .. bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte. 2Tess. 1: 9 (Bib. 1917). Martinson ArméHor. 6 (1942).
e) i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv., i överförd l. utvidgad l. bildl. (jfr 4) anv.; äv. substantiverat; särsk.: som utgör l. medför straff; som är en straffande persons l. straffande personers; äv. i anv. motsv. c, d. Straffande plågor. Adlerbeth Æn. 29 (1804). Guds straffande hand. Weste FörslSAOB (c. 1817). Rättvisans straffande svärd. Därs. Det straffande i lidandet ligger just i medwetandet och känslan af Guds miszhag och wrede. Norbeck Teol. 108 (1845). Ett straffande skott. Krusenstjerna Pahlen 5: 345 (1933). Straffande attityder. PedT 1955, s. 7.
f) i p. pf., substantiverat. Adlerbeth Æn. 154 (1804). Inte kan ni ta en straffad till kassör, det skulle se för illa ut! Lo-Johansson Stat. 1: 216 (1936).
3) [jfr 2; med avseende på konstruktionen med o. utan låta jfr låta höra av sig: höra av sig] i refl. särsk. förb. l. jämförbart uttr., i l. (sekundärt) utan förb. med låta, ss. beteckning för att ngn gm att begå förseelser o. straffas befriar sig från tjänst o. d.
a) i den särsk. förb. STRAFFA UT SIG.
b) i uttr. straffa sig fri. Ja ska straffa mej fri om ja så ska flöjta en general i häcken. Fogelström Vakna 198 (1949).
4) i utvidgad l. förbleknad l. mer l. mindre bildl. anv. av 2 (jfr 2 e); särsk.: drabba (ngn) med skada l. ont som föreställes l. uppfattas ss. straff; vara l. bli prövning l. hemsökelse för ngn l. ngra för (ngt); äv. med underförstått obj. Jag är nu straffad nog. Schultze Ordb. 5114 (c. 1755). Nu satt i vrån en gammal Sergeant, / Tvänne Notarier och en Stånd-drabant; / De ropa slå, Skoflickarn har rätt, / Pålen är straffadt, des öde utmätt. Bellman (BellmS) 1: 148 (c. 1775, 1790). En kedja af olyckor hafver straffat detta fel (dvs. att upphöja Gustav Eriksson till konung i Sv.). Granberg Dram. 34 (1811). Den grymmaste af all hämnd är dock den, att straffa genom kärlek. Jolin MSmith 143 (1847). Hon straffade genast sig själv för dessa högmodstankar. Siwertz Fribilj. 31 (1943). — särsk.
a) förbleknat, i det emfatiska l. interjektionella uttr. Gud straffe mig l. straffe mig Gud, ss. uttryck för mer l. mindre starka känslor av förskräckelse l. förvåning l. önskan l. harm o. d. Messenius Swanhuita 36 (1613). Straffe migh Gudh! kan iag längre tåhla sådant. VDAkt. 1683, nr 237. Om jag dig glömmer, så straffe mig Gud! Bonggren Förstl. 160 (1882). Han dör, Gud straffe mig, han dör. Colliander Repin 36 (1942).
b) (i sht förr) hippol. med avs. på häst: vid ridning använda sporre, spö o. d. ss. lätt korrigerande, förr äv. ss. hårt o. brutalt straff (se d. o. 5 slutet). Under det .. (generalen) exercerade .. voro både general och häst blodbestänkta, ty när sporrarne ej förslogo, straffade han hästen med sabeln, ofta med den skarpa eggen. Hultin Minn. 80 (1872). Björkman (1889).
5) [jfr 2, 4] refl., stundom äv. i pass. närmande sig deponentiell anv., i fråga om olämpligt l. oriktigt l. klandervärt l. förkastligt sätt att tänka l. bete sig l. gå till väga: (vanligtvis l. oundvikligen) ha l. få menliga l. olyckliga l. katastrofala följder (oftast uppfattade ss. onödiga o. självförvållade), hämna sig; särsk. i det opers. uttr. det straffar sig självt. Wieselgren SvSkL 4: 27 (1847). Det straffar sig sjelft. Schulthess (1885). Auerbach (1913; pass.). De åto upp en stor del av färdkosten, innan de voro halvvägs, vilket ofta straffar sig. Siwertz Eld. 163 (1916). All oärlighet, i tanke som i handling, straffar sig förr eller senare. Andræ Herdabr. 127 (1937). (Prästen) menade att .. övermod måste straffa sig. SvFolksag. 6: 211 (1944). Det onaturliga kungavalet (av Kristoffer av Bayern till sv. regent) straffade sig också omedelbart med svår missväxt. Moberg SvH 2: 90 (1971). Tunström Julorat. 325 (1983). — särsk. i ordspr. Synden straffar sig sjelf, och blir ytterligare straffad. Lindblom Cat. 67 (1811). Synden straffar sig själf. Auerbach (1913).
6) [jfr 2—4] motsv. STRAFF 6: överträffa l. besegra motståndare i spel, lek o. d. — jfr AVSTRAFFA 3.
a) kortsp. med avs. på motspelarens bud l. färg l. valör hos ett av denne lagt kort o. d.: överbjuda l. överträffa; äv.: gm att taga hem spelomgång l. stick antingen själv lyckas med bud (se d. o. 5) gentemot (motspelare) l. bringa (motspelare) att misslyckas därmed; äv. abs., särsk.: taga hem spelomgång (stick). Independence eller Sex Spel (i boston), öfvergår eller straffar Simpel Misere. UnderrBostSp. 2 (1803). Straffa vill säga, att antingen bjuda öfver eller medelst förhands förmånsrätt taga ett spel från en spelare. Lindskog Spelb. 151 (1847). Ruterkung straffar ruter dam. Essén KessGen. 17 (1915). Dubblaren (i auktionsbridge) anser sig vara säker på att ”straffa” motståndarna. Lundgren Koppel AuktBr. 57 (1923). Fifång hade inte ens teoretiska möjligheter att straffa Hammel (i poker). Fagerberg Svärdf. 17 (1963). Nu har ni bjudit för högt, nu skall vi straffa er. SvHandordb. (1966). BonnierLex. (1966; abs.).
b) [jfr a] i sht sport. allmännare: överträffa (resultat o. d.). (Det gamla olympiadresultatet) måste vi (dvs. svenska längdåkare) naturligtvis försöka straffa, fast svårt blir det. SvD 14/2 1976, s. 14. Jag har badat här (dvs. i Centralbadet i Sthm) i femtioåtta (år) .. Det är det ingen som straffar. Därs. 29/4 1977, s. 10. Det var (tävlingscyklisten) Göstas tid som skulle straffas, säger Tommy på sitt sedvanligt tysta sätt. Därs. 14/7 1979, s. 22.
1) till 1: mer l. mindre strängt tillrättavisa l. klandra l. näpsa ngn för (ngt). JGHallman Vitt. 127 (c. 1756).
2) till 2, = straffa 2. Straffa af en miszgärningsman. Lind (1749). Nicander GSann. 11 (1766). Möller (1807). —
STRAFFA UT10 4.
2) (vard.) till 3 a, refl.: (gm att göra sig skyldig till brott l. förseelser) avsiktligt låta sig straffas o. därigm taga sig ut (ur tjänstgöringsskyldighet o. d.); äv. med underförstådd bestämning. Kompisen .. skröt för .. (pojkarna) i (vakt)-patrullen att han tänkte straffa ut sej (från regementet). Vi 1953, nr 9, s. 6. GbgP 7/3 1989, s. 8 (: straffar sig ut).
3) [sannol. utvecklat ur 2 o. straffa, v. 5] (vard.) till 5, refl.: gm sitt eget oskickliga l. olämpliga l. oriktiga handlande l. agerande i ett sammanhang oavsiktligt äventyra l. omöjliggöra sin vidare medverkan i l. framkalla sin självförvållade uteslutning ur l. från sammanhanget. Varje annan metod (än avskrivning efter återanskaffningsvärde) skulle mycket lätt kunna straffa oss ut från marknaden, hävdar (LKAB-chefen). SvD 29/10 1976, s. 19. Socialdemokraterna håller på att straffa ut sig (gm tvångssparandet). GbgP 3/9 1989, s. 2.
1) (†) till 1: (mans)person som mer l. mindre strängt tillrättavisar l. klandrar l. kritiserar l. fördömer l. näpser; äv. bildl. Linc. (1640; under correptor). Hvilken ibland eder är väl så förhärdad, att icke sanningen .. någon gång träffat honom, att han icke någon gång tvingades att gifva straffaren rätt i sitt hjerta. Thomander 1: 117 (1829).
2) till 2 (c): (mans)person som straffar; stundom närmande sig bet.: hämnare. Bullernæsius Lögn. 144 (1619). Jag lefde för att hämnas / Och nu af himlen sjelf ju straffarns kall mig lemnas. Bäckström Hugo Hern. 89 (1877). särsk. till 2 d, om högre makt. (Gud) är onda gärningars hefftige straffare. Muræus Arndt 1: 50 (1647). Hagberg Linnæus 277 (1939; om Zeus).
Ssgr: straffar-, äv. straffare-hand. till straffare 2, bildl., om (förment) uttryck för högre makts straffande kraft l. förmåga. Rutström i 2SAH 3: 245 (1803).
-ord. (mera tillf.) till straffare 1, om ord l. uttalande från l. kännetecknande för klandrande l. kritiserande l. fördömande person, lastares l. häcklares ord osv. Hjärne BlSpörsm. 319 (1900, 1903). —
STRAFFARINNA, f. [jfr straffare] särsk. (numera bl. mera tillf.) till 2 d, om kvinnlig straffande gudomlighet. Göm Ajas´brott i glömska; dårskap var dess rot, / En dårskap, stränga straffarinna (dvs. Pallas Athena), sänd af dig! Runeberg (SVS) 6: 239 (1863). Spongberg Soph. 59 (1866). jfr: Samvete, bestraffarinna! — du förkunnar hämnarn! Bremer FamH 3: 93 (1831). —
1) till 1: som kan l. bör mer l. mindre allvarligt tillrättavisas l. klandras l. kritiseras l. fördömas o. d., klandervärd, förkastlig; av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. allmännare l. bildl. anv. av 2; jfr straffelig 1. HC11H 8: 27 (1678). De tröstlöse dröm-predikanter äro .. ganska straffbare, som med deras predikan dölja desza orden (om nåd) för människomen .. och wilja med bara förskräckande gjöra dem fromma. Borg Luther 1: 65 (1753). Den kalla, orörda mannen, som, mot bättre vett och mening, gifver samma beröm (som den hänryckte entusiasten), den allena är Smickrare, är föraktelig, låg, straffbar. Kellgren (SVS) 5: 255 (1793). Harlock (1944).
2) till 2: som kan straffas; förr äv.: som är ägnad l. värd att straffas; särsk. (jur.) dels om handling: som enligt gällande rättsregler o. allmänna rättsgrundsatser är brottslig, dels (i sht i avledn. straffbarhet) om person: som har begått brottslig handling o. som uppfyller lagens övriga förutsättningar (ss. att ha varit straffmyndig vid brottets begående) för att kunna ådömas påföljd för brott.; äv. i utvidgad anv., om sfär o. d. av tänkta handlingar l. akter av underlåtenhet: inom vilken handling osv. kan osv. straffas; äv. substantiverat; äv. mer l. mindre bildl.; jfr straff-belagd, straffelig 2. Såsom Gudz och wärdzlig Lag förbiuda, at ingen ohörd och ostämder må fällas, altså är ock Kongl. May:tz nådige Intention, at den Domare sådant giör, för högt strafbar hållas skal. Schmedeman Just. 398 (1664). Aldenstund (rusthållare) Hofman, sedan han .. i flere år haft upsåt at befordra upror, sådant i sjelfwa wärket stält, i den högst straffbara afsigt, at derigenom .. införa det oinskränkte Enwäldet i Riket .. är han .. förklarad skyldig, at .. halshuggas och steglas. PH 8: 7281 (1766). Uti de urbota målen .. ansågos, i anseende till brottets nedrighet, socii och fautores (dvs. medhjälpare) lika straffbara som auctor (dvs. gärningsmannen). Nordström Samh. 2: 406 (1840). Gerning, som eljest straffbar är, ware .. strafflös, om den begås af barn, innan det fyllt femton år. SFS 1864, nr 11, s. 13. Enligt hofrättens uppfattning låg det straffbara hos (tidnings-)artiklarne ej så mycket i hvad som yttrades om regeringen, som i deras utfall mot konungens rådgifvare. Odhner i 3SAH 6: 159 (1891). En övermodigt fager aprilvår, vars leende man inte tordes tro och som man njöt likt en straffbar lycka. Johanson SpeglL 11 (1912, 1926). En utvidgning av det straffbara området. 1NJA 1953, s. 375. Man är straffbar från 15 års ålder. SvOrdb. (1986). jfr icke-straffbar. särsk.
a) i vissa uttr.
α) (numera bl. mera tillf.) straffbar för ngt, om person: som kan l. bör straffas för ngt. Weste (1807). Auerbach (1913).
β) (†) göra ngn straffbar, göra sannolikt l. visa att ngn kan l. bör straffas. Så hoppas jag at hwar förnufftig menniskia lärer finna det mina miszgynnare .. röija mera sin obetäncksamhet och okunnighet, än at de mig kunna rätteligen .. strafbar giöra. Polhem Invent. 31 (1729).
b) till 2 d, i fråga om religiösa förh., om synd l. ngt syndigt o. d. All synd är straffbar och fördömelig. Swedberg SabbRo 1512 (1688, 1712). SynodA 1: 540 (1778).
3) [jfr 1, 2] (†) om utvunnet järn: som icke uppfyller fastställda fordringar (o. som därigm vid leverans skulle kasseras), kasserbar. Bergv. 1: 452 bis (1693). Jernwräkare .. skola hafwa (uppsikt), och intet tillåta något strafbart Jern passera wågarne förbi. Därs. 654 (1724). —
1) till straffbar 1: egenskap, förhållande o. d. att vara ”straffbar”, klandervärdhet, förkastlighet, fördömlighet. Välviljande menniskor måga .. fortfara att anklaga straffbarheten af onyttiga krig. LBÄ 44—50: 205 (1801). särsk. (†) konkret(are), om verksamhet, beteende, förhållande o. d. av klandervärt osv. slag, lastbarhet. VDAkt. 1735, nr 625 (om dryckenskap på söndagar). ÖoL (1852).
2) i sht jur. till straffbar 2: egenskapen l. förhållandet att vara straffbar; stundom närmande sig l. övergående i bet.: skuld. Schück BibliogrAnt. 56 (i handl. fr. 1689). Smålänningarne (som gjort uppror), erkännande sin straffbarhet, hade begärt, att Konungen (dvs. G. I) af dem måtte mottaga en försoningsgärd och återgifva dem sin vänskap och nåd. Strinnholm Vas. 3: 523 (1823). Människans tillräknelighet och den därmed förknippade straffbarheten. Lidforss SocJourn. 193 (1907). Bortsett från praktiska hinder är den brottsliges straffbarhet beroende av att .. alla processuella krav är uppfyllda. Jareborg Brott. 1: 43 (1979).
Spalt S 12491 band 31, 1991