| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (†) oklanderlig, otadlig, felfri; som det icke kan riktas ngn anmärkning mot; i sht om uppförande l. vandel. SynodA 1: 191 (1695; om leverne). Godt och ostraffbart manskap. HdlÅgerupArk. 1705. Invärtes godheten af de äldre små mynten är ostrafbar. Berch PVetA 1753, s. 28. Rinman Jernförädl. 7 (1772; om vara). Stiernstolpe Wieland Ob. 30 (1816; om vandel).
2) (mera tillf.) icke straffbar; icke mörjlig att straffa l. ge straff för. Murberg FörslSAOB (1791). (Hov-)narrens ostraffbara öppenhjärtlighet. Söderhjelm ItRenäss. 241 (1907).
Avledn.: ostraffbarhet, r. l. f. (mera tillf.) till 2. Lagerbring 1Hist. 3: 565 (1776). LBÄ 1: 19 (1797).
Spalt O 1505 band 19, 1951