Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESUTTENHET besut4en~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, äfv. BESUTENHET besɯ4ten~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (bes`utänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
a) abstr.: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara besutten (se d. o. 3); besittande(t) af fast egendom. G. Adlersparre i LBÄ 44—50: 49 (1801). Med Besutenhet, utmärkande måttet för hemans klyfnings tillåtelighet, förstås innehafvandet af så stor jordadel, att åbo af dess afkastning i vanliga år kan påräkna bergning, och utgöra deraf proportionerligt ålagde utskylder. Rabenius Kam. § 139 (1825, 1832). Omsorgen om de manliga arfvingarnes besuttenhet. Schlyter Jur. afh. 1: 197 (1836). Den minsta hemmansdelen för besutenhet bör beräknas till 3/64 mantal. PT 1902, nr 168 A, s. 3.
b) konkret, om egendom af den storlek att ägaren kan försörja sig o. två vuxna personer af dess afkastning. En full besuttenhet. Landtm.-förf. 1: 392 (1804). SFS 1829, s. 85. Besutenheter, eller ägolotter af den storlek och beskaffenhet att åbo kunde derå hafva sin utkomst. (Agardh o.) Ljungberg Stat. 4: 119 (1863). Samtliga besutenheter inom Lima och Transtrands socknar. A, Hamilton i Bet. af Norrlandskom. 1904, 2: 87. — jfr HEMMANS-, O-, ODAL-BESUTTENHET.
-PRINCIP(EN)~02. Att besuttenhetsprincipen, ehuru i lagen afskaffad, likväl fortfarande blifvit i det väsentliga iakttagen. Bet. af Norrlandskom. 1904, 1: 111.
Spalt B 1785 band 3, 1906