| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESYNNERLIG besyn4erlig, i Sveal. äfv. 0302 (besy´nnerlig Weste; bes`ynnärlig Almqvist), adj. -are ((†) superl. -ligst Schroderus Uss. A 2 a (1626), Dens. Osiander 2: 1 (1635) m. fl.). adv. -LIG, -LIGA, -LIGEN. -LIGIT, -LIGT, se BESYNNERLIGT.
— jfr AFSYNNERLIG.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d. samt af holl. bijzonder, t. besonder] (†) som utgör ngt för sig, som är l. tages l. tänkes osv. för sig, som ej (kan l. bör) sammanblandas med andra, skild från andra; individuell, för sig, särskild, sär-; ej anträffadt i predikativ ställning. (Blodspottning) är een besynnerligh soott, och kommer doch vthaff åtskilieligh ledhemot. B. Olavi 37 b (1578). Store Nogård (dvs. Novgorod) haffuer i förtijden warit ett besynnerligit Rijke för sigh sielfft, och haffuer hafft sin egen Furste och Regent. Petreius Beskr. 1: 57 a (1614). Utaf desse fem (hufvudspråk) förmenas .. 422 andre besynnerlige språk vara härflutne. Salberg Gram. 6 (1696). Nitrum är it besynnerligit slags salpeter. Spegel Gl. 388 (1712); jfr e. Alla kroppar, hwilcka träffas i naturen, äro hwar för sig intet annat än besynnerliga, eller så til säijandes, enstakade ting (res individuæ). Triewald Förel. 1: 55 (1728, 1735). Lenæus Hübner Geogr. 415 (1738). — särsk.
a) mer l. mindre lokalt, närmande sig bet.: afskild. Församle sigh watnet som är vnder himmelen, vthi besynderlighit rwm. 1 Mos. 1: 9 (Bib. 1541; öfv. 1904: till en särskild plats, Luther: an sondere örter). Legg tina almoso j itt besynnerlighit rwm. Syr. 29: 15 (Bib. 1541; Luther: an einen sondern Ort); jfr: Skil thz som tu achtar giffua, jfrå annat godz, såsom Mose lärde leggia tiyendena affsidhes och affskilia henne til framdeles welgerningar. Glossa t. Syr. 29: 15 (Därs.). L. Petri Kyrkoord. 93 a (1571).
b) som tilldelats l. tillhör l. tillkommer l. hör samman med osv. ngn l. ngt i motsats till hvad som tillhör osv. andra l. annat; för sig, särskild, speciell; (ngns) egen; i pl. äfv.: olika. Wij .. haffuom hwar för sigh besunnerligha gåffuor effter then nådhe som oss giffuen är. Rom. 12: 6 (NT 1526; Bib. 1541: åtskilieligha, öfv. 1883: olika, Vulg.: differentes, gr. διάφορα). (Gud) giffuer .. hwariom och enom sina besynnerliga hustru, och hwario qwinno sin besynnerliga man. O. Petri Handb. B 3 b (1529). (Israel) welsignadhe them, huar medh sijn besynderligha welsignelse. 1 Mos. 49: 28 (Bib. 1541; öfv. 1904: särskilda, Luther: einen jglichen mit einem sondern Segen). Wår Crönte Drottning, hwilkes Margfalliga dygder een besynderligh declamation och ährepredikan behöffde. Svart Är. 71 (1560). Thet vore altför wijdlöfftigt at uptekna alla Curer, och tarfdes ther til en besynnerlig Book. Hiärne Surbr. 166 (1680). Intet .. Språk finnes, som har .. besynnerliga ord til alla tankars och tings betecknande. Hof Philos. grunder 12 (1782). Hvarje bok bör i bibliotheket hafva sitt besynnerliga rum. Almqvist (1844; betecknadt ss. mindre br.).
c) som kommit l. förskrifver sig osv. från ngn i motsats till hvad som kommit osv. från andra; speciell, specifik. Then rätta troon .. är gudz besynnerlig gåffua. O. Petri P. Eliæ B 2 a (1527); jfr 4. Aff gudz besunneliga rådh oc ingifft. Ps. 1536, s. 3. Then Andra Lijknelsen .. lemnar också osz något besynnerligit til Lärdom och Tröst. Rudbeckius Likpr. ö. Behmer D 4 a (1670). Igenom Gudz Andas besynnerliga inskiutelse och styrsel. Swedberg Schibb. b 2 a (1716). Cartesius .. uptänkte et besynnerligit sätt at bevisa Guds Varelse. Högström Tankar om Gud 11 (1741, 1773); jfr 2 a. Nohrborg 259 (c. 1765).
d) om ngt enskildt l. underordnadt l. detaljeradt i motsats till ngt allmänt l. öfverordnadt osv.: särskild, speciell, enskild, specifik. Rydelius Förn. 289 (1721, 1737). (Det föregående) är en almän fråga, jag vil gå til de besynnerliga. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Alla besynnerliga orsaker vitna om en, som är den alrahögsta, och rätta ursprunget, vphofvet och springekällan til altsammans. Högström Tankar om Gud 23 (1741, 1773). Det egenteligen och i besynnerligare måtto så kallade gamla Testamentet. Möller Kyrkoh. 2 (1774) [jfr t. päane heiszen im besonderen verstande lieder, die ..]. Schartau Pred. 32 (c. 1820). — log. om omdöme: partikulär. Lallerstedt Slutk. 135 (1739, 1746).
e) närmande sig bet.: bestämd, viss. Prester skola (efter Västerås ordinantia) sökia sin rett vnder them som konungxdom haffua, vndantagna nogra besynnerliga saker. G. I:s reg. 4: 290 (1527); jfr d. Huilken itt tackoffer Herranom göra wil, itt besynderlighit löffte, eller aff frij wilia. 3 Mos. 22: 21 (Bib. 1541; Luther: ein sonderlich gelübd). Weest tu ock platt ingen (synd) .. så sägh ock ingen besynnerligha. Kat. 1572, s. C 3 b. Degradera, taga wigzlan medh besynnerlige Ceremonier ifrån enom. Lex. Linc. (1640; under exauguro). Kommer hat och bitterhet fästehion emellan af andra besynnerliga orsaker. GB 4: 5 (Lag 1734). En besynnerlig konst, at utan åtel locka Fisken i ryssjorna. Meissner Handb. f. fisk. 99 (1801; öfverskrift); jfr 3. Ling Edd. 113 (1820).
f) närmande sig bet.: extra, utomordentlig, extraordinär. Befructendis .. att them för samme befästning skuld, någen besynnerlig tunge skall vpå lagtt warda. G. I:s reg. 17: 43 (1545). At ett besynnerligit Sendningebudh til Hans Kongl. Mayst. .. allaredo skulle wara på wägen. N. Av. 29 maj 1656, nr 2, s. 1. (Spegel) hade d. 22 Decembris (1713), jämte the andra Ständernas Herrar Talemän, vnderskrifvit ett besynnerligit bref til Konungen. Sivers Elog. Spegel. 22 (1745). jfr: Gustaf Ericson, uppå hvilken et besynnerligit öga hades, lemnades til Eric Baner. Celsius G. I 50 (1746, 1792); jfr 4.
2) [jfr motsv. anv. i d. samt holl. bijzonder, t. besonder] (†) egenartad, egendomlig, säregen, särskild, speciell, specifik.
a) som gm beskaffenhet l. karaktär l. prägel l. lynne osv. skiljer sig från andra l. annat; som intager en särställning; synnerlig, ovanlig, utomordentlig. Om j haffwen idher wenligha emoot idhra brödher alleenest, hwad besynnerlighit gören j thå?, Göra icke hedningenar och så? Mat. 5: 47 (NT 1526; öfv. 1883: synnerligt, Luther: sonderliches, gr. περισσόν); jfr 4. Thenne mannen gick .. j hela siw åhr mest allena, .. lijka som then någhot besynnerlighit och wichtigt hadhe betenckia och begrunda. Evang. 1572, Passio E 4 a; jfr 1 b. Then som i talande och skrifwande .. är besynnerlig och skiljachtig .. ther inga sanlika skiäl äro til, han är i alt öfrigt också besynnerlig. Swedberg Schibb. 117 (1716); jfr 5. Singulier .. (betyder) besynnerlig, som hafwer hofwud för sig sielf. Därs. 298; jfr 5. Gustaf (Vasa) var .. et ämne som syntes lofva något besynnerligit. Celsius G. I 64 (1746, 1792). En lång sjöresa (är) af en så egen besynnerlig natur, och så olik äfven den längsta landresa, att de svårligen kunna jemföras. Gosselman Col. 1: 27 (1828, 1830). — af särskild innebörd l. betydelse l. verkan. Then daghen (dvs. den 10 aug.) haffuer jw warit templena (dvs. Jerusalems tempel), en besynnerligh och olyckosammer dagh. Rudbeckius Ench. Hist. g 4 a (1627). Den svåra Rosen .., för hvilken detta trädets (dvs. fläderträdets) saft och Blomster äro besynnerlige. Dahlman Humleg. 50 (1748).
b) som gifver ngn l. ngt en särskild karaktär l. prägel l. ett säreget tycke, som förlänar ngn l. ngt en särställning; som utmärker ngn framför andra l. annat l. framför det ordinära; ovanlig; karakteristisk. Palmträ hafwer .. thetta besynnerligit, hwar medh thet skils ifrån andra Trään, nembligen at .. (det) är .. smalt .. nedan effter, men vthi högden vthwidgar sig härligen. Rudbeckius Likpr. ö. Behmer D 3 a (1670). Så hafwer högferden nu på en tid stigit; at ock Kongliga krönta hofwuden få intet beholla något besynnerligit och theras stånd anstendigt, för sig mera. Swedberg Schibb. 455 (1716); jfr 1 b. Jag har vunnit min Läsares behag med mina infall och besynnerliga skrifart. Dalin Arg. 2: 59 (1734, 1754); jfr a. Ett språk måste .. hafva något besynnerligit, som giör des art. Hof Skrifs. 37 (1753). Rudenschöld Præs. i VetA 1772, s. 11.
3) [utveckladt ur 2 a] (†) märklig, anmärkningsvärd, påfallande; i superl. äfv. [jfr motsv. anv. i ä. holl.]: hufvudsakligast, förnämligast, viktigast. Herren skal göra itt besynderlighit emellan the Israeliters booscap, och the Egyptiers, så at intit skal döö vthaff alt thet som Israels barn haffua. 2 Mos. 9: 4 (Bib. 1541; Luther: ein besonders, Vulg.: faciet mirabile, Sept.: παραδοξάσω). Sij, altså gåår thet til medh hans gerningar. Men hwadh besynnerlighit haffue wij ther vthinnan hördt? Job 26: 14 (Därs.; Luther: sonderlichs). The besynnerligeste argument .., medh hvilka han (dvs. Petrus Pauli, försvarare af liturgien,) sin stora vilfarelse stadfästa ville. RA 3: 49 (1593). En förbindning, öfwer hwilken Marcus Brutus och Cajus Caszius .. wore the besynnerligste Vphoffzmän. Schroderus Liv. 946 (1626). Bureus Kon.-styr. A 3 b (1630). The besynnerligste Historier, som vnder the Romerske Keysare Anastasio .. och Mauritio förlupne äre. Schroderus Osiander 2: 1 (1635). Genom Krig och örlig, eller några andra besynnerliga gerningar. Rudbeck Atl. 1: 864 (1679); jfr 1 e. Han äger en besynnerlig qvickhet och förfarenhet. Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754); jfr 4. Et litet Hushålls Magazin Eller Förråd Af Allehanda Besynnerliga Hushålls Försök och Vetenskaper. (1753, 1798; boktitel). Såsom en besynnerlig pragt kan räknas att han (dvs. G. II A.) brukte sammetsskor. Hallenberg Hist. 1: 19 (1790).
4) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan. samt af holl. bijzonder, t. besonder] (†) synnerlig, (synnerligt) stor, utmärkt, framstående, ovanlig, särskild. G. I:s reg. 4: 281 (1527). Vi Sigismundus .. tilbiude alle våre .. undersåter .. vår nådige helsen, besynnerligh ynnest och nåde medh Gud alzmechtig tilförende. RA 3: 151 (1593). (Den Helige ande) werckar wårt hierta / Sigh til besynnerligit behagh. Ps. 1695, 179: 2. Folk af besynnerlig frägd. Celsius G. I 4 (1746, 1792). De gamle Svenske äro .. berömde för en besynnerlig vänlighet emot främmande. Dalin Hist. 1: 272 (1747). Herrar Studerandes besynnerliga affection för mig. Linné Del. nat. 32 (1773). Försynen (har) på ett besynnerligt sätt visat sin nåd emot Riket .. i dessa sednaste åren. Gustaf III 1: 102 (1778). Ödmann Anv. t. skrift. 40 (1822). Cavallin (1875; betecknadt ss. gammaldags). Topelius Vint. II. 1: 229 (1879, 1881; i arkaiserande stil). — särsk.
a) [jfr fsv. godhe besönnerlige wen, mnt. ein besunderich leffhebber des fredes, holl. myne bezonderste vriendin] i förb. besynnerlig vän l. gynnare osv., synnerligt god vän l. gynnare osv., utmärkt vän osv.; jfr BESYNDER. Kere besynnerlige Vener. G. I:s reg. 1: 26 (1521). Såsom en besynnerlig vän af den afl(idnes) änka. Växiö rådstur. prot. 19 dec. 1739. (Stenkil var västgötarnas) Landsman, deras gamle Jarls-Son och dertil deras besynnerlige Gynnare. Dalin Hist. 2: 24 (1750).
b) [jfr holl. zonder iets bijzonders uit te richten, t. der graf, der kein besonderes interesse mehr am hause fand] i ngt förbleknad bet. efter nekande uttr.: egentlig, ”vidare”, nämnvärd, som gör skäl för namnet. Atttu (dvs. att du) .. icke (skulle) gefwe tig i nogen beszynnerlig handel med honom om hans affskedt. G. I:s reg. 16: 27 (1544). För det att de Christna här ligga under, kunna de sällan komma till att lära något besynnerligit eller göra framsteg i bokeliga konster. Eneman Resa 1: 41 (1711). (Harald Hårdråde var) länge .. ur stånd, at utrikes företaga något besynnerligt. Dalin Hist. 2: 8 (1750). Bergskullarne, som hvarken hafva någon besynnerlig högd, eller vidlöftiga Sträckningar. Tuneld 1: 43 (1773). Efter dem (dvs. Eskulapius’ söner) .. hafva icke varit någre besynnerlige Läkare, förutan Pythagoras, Empedocles, och Democritus. Rönnow Præs. i VetA 1774, s. 11.
5) [jfr motsv. anv. i d. samt af t. besonder, besonderlich] märkvärdig, sällsam, underlig, konstig; egendomlig, egen; förunderlig; kuriös; i ä. tid stundom närmande sig 2 a. Det var mig en besynnerlig kurre, han går klädd i päls midt i sommaren. Hans beteende är, lindrigast sagdt, besynnerligt. Det är då för besynnerligt, pojke, att du inte kan hålla dig torr om fötterna. Det vore väl besynnerligt, om jag inte skulle kunna få bukt på den gynnarn. Här gå besynnerliga rykten om att kamrer X skulle ha helt plötsligt försvunnit från orten. Jag har vakat hela natten men känner mig, besynnerligt nog, inte sömnig. Et så sällsamt och besynnerligit phenomen synes angeläget vara at utgrunda. Höpken 2: 78 (1747); jfr 3. Et besynnerliget hufvud, ein sonderbarer Kopff; .. ein wunderlicher .. Mensch. Lind (1749). (De omnämnda carabusarterna) voro der uti besynnerlige, at de icke hade några vingar under sina vinge-skal. Linné Sk. 39 (1751); jfr 2 a. En Banqueroute-Spelares Berättelse, Om En sin goda Väns Besynnerliga Öden Och Lefverne. Säfström (1753; boktitel). (Senecas) förklaring öfver deras (dvs. de sfäriska speglarnas) verkan är besynnerlig, oredig och bygd på oriktiga begrep. Lehnberg Intr. i VetA 1756, s. 5. Jag tycker mer om en välluktande blomma, än en besynnerlig. J. Wallenberg 163 (1771). Huru länge har man ej sökt det konstlade och besynnerliga, innan man stannat vid det enkla. Kellgren i 1 SAH 1: 159 (1786). Denne store, men besynnerlige man. Rosenstein 3: 165 (1792; om Rousseau). Här går det .. mycket besynnerligt till. Wallin 2 Pred. 2: 90 (c. 1830). I umgänge .. deltog jag sällan eller aldrig och ansågs äfven derför för folkskygg, förläsen och besynnerlig. Tegnér 6: 481 (1839). Dessa nordiska menniskor äro ett besynnerligt folk. De hålla vanligtvis hvad de lofva. Rydberg Sing. 42 (1865; uppl. 1876: underligt). Besynnerligt, att de, som smida vapen, ej förstå att bruka dem. Dens. Vap. 34 (1891). Hon kände sig .. litet besynnerlig i sina ben, då hon gick uppför trapporna. Beskow F. sv. barn 60 (1896). Det är så besynnerligt med mig. Geijerstam Lyckl. män. 113 (1899). En envis, besynnerlig otur, som på en gång började förfölja honom. Lagerlöf Drottn. 12 (1899). — särsk. (hvard.) eufemistiskt: abnorm, (något) rubbad, som ”har en skruf lös”. Hon har varit en smula besynnerlig ända sedan mannen dog. Har jungfru Stafva sagt dig att min son är besynnerlig? Lagerlöf Herrg. 110 (1899). LD 1906, nr 79, s. 3. jfr Cederschiöld Kvinnospr. 72 (1896, 1900). — jfr KONST-BESYNNERLIG.
Spalt B 1842 band 3, 1906