| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BET be4t, sbst.2 ((†) f. 1 Krön. 4: 40 (”5”) (Bib. 1541), L. Petri 2 Post. 44 b (1555), Wallenius Project D 2 b (1682), Lind (1749), Lundell (1893) m. fl. (jfr: i fulle Beet. Westhius Likpr. ö. Posse C 1 b (1643) samt: sin Boskaps-bet. Hülphers Dal. 437 (1762)); n. Brahe Oec. 108 (1585), RP 8: 101 (1640), G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 189 (1795), Dalin (1850), Cavallin (1875) m. fl. — Anm. Sahlstedts o. Dähnerts (1784) uppgift, att ordet är m., torde sakna stöd i det verkliga språket, likaså senare lexikografers genusuppgifter. Att känslan för ordets genus gått förlorad beror därpå, att ordets anv. länge varit begränsad till uttr. i bet o. på bet);
best. (†) -en (RA 1: 228 (1538: mulebethen), O. Martini Pred. B 4 a (1606), Kolmodin Dufv. 197 (1734, 1745) m. fl.). Anm. Formen betet, som i äldre tid kan vara best. form såväl till detta ord ss. n. som till BETE, sbst.1, har förts till det senare ordet.
1) († utom i a, b, c) mer l. mindre abstr.: handlingen att beta (se BETA, v.2 3), betande, betesgång, bete (se BETE, sbst.1 1). Watner fåren, och gåår bortt medh them j beet. 1 Mos. 29: 7 (Bib. 1541). Then booscap som j beett war j Saron. 1 Krön. 27: 29 (”28”) (Därs.). (Herdar skola) j beet liggia hwar på sitt rwm. Jer. 6: 3 (Därs.). Man skal intet haffua them (dvs. boskapen) j beet. Jona 3: 7 (Därs.). 16 retsinnoge smocke klippare, (som danskarna) slagit hade i beet (dvs. släppt på bete) vth på någre holmar. Svart G. I 36 (1561). Jachter, Fiskerij, Beet, Skogh och Skiul, och hwadh som Förstarna hade brukat til sin eghen nytto, thet skulle effter then Dagen wara allmennligit. Schroderus Osiander III. 1: 7 (1635); jfr 2. Sådana, som flytte hiit och diit för god beet och Fiske skull, kallade Nomades. Rudbeck Atl. 1: 37 (1679). — särsk.
a) (fullt br. utom i α, β, γ) i förb. gå i bet, beta (se BETA, v.2 3 c); gå (i) vall. Så gick ther longt jfrå en stoor swijnahiord j beet. Mat. 8: 30 (Bib. 1541; NT 1526: födde sigh). (Lärkan) lokkar Fää i Wall och gåår i Beet med Fååren. Spegel Guds verk 205 (1685). Där nässlor och tistel växer, trifvas de (dvs. fåren) intet heller, at gå i bet. Hastfer Fårs ans 152 (1752). I mellersta Sverige, der hästarne mera (än i Skåne) gå i bet. Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 62 (1893). — särsk.
α) (†) i bild. Så har jag, i min enslighet, / En dubbel ro och lisa, / När tankan min får gå i bet, / Hos dig sin åtrå spisa. Nordenflycht QT 1745, s. 125.
β) (†) i utvidgad anv. (Fjärilssläktet Phalænas) Skråpuke (dvs. larv) .. går i bet på förnenämda Senecio. Linné Öl. 120 (1745).
γ) (†) med adj.-bestämning. (Farao såg i drömmen) aff elffuenne vpstigha siw nööt sköön och feet, och the gingo j godha beet. 1 Mos. 41: 2 (Bib. 1541). Ett Fåår .. går i fulle Beet, vppå höge fruchtsamme Bärg, och wijda släte Ängiar och Platzer. Westhius Likpr. ö. Posse C 1 b (1643). De Oxar man will göda måste man intet låta draga uthan låta dem frie gå i gott Beet. Rålamb 13: 60 (1690).
b) (fullt br. utom i β) i uttr. drifva l. föra l. köra l. rida i (ngn gg på) bet, drifva osv. till betesmark, drifva osv. vall; i uttr. drifva l. föra i (ngn gg på) bet äfv. (i sht förr): beta (se BETA, v.2 2), valla. I åtta år red han de hästar i bet. Sv. forns. 2: 180. Itt fåår moste haffua sin Heerda, som haffuer och driffuer thet j beet. L. Petri 2 Post. 44 b (1555). Föra i beet. Lex. Linc. (1640; under pabulor). Kjöra eller drifva boskapen i bet, das Vieh auf die Weide treiben. Lind (1749). Uppå bergens nejder / dref jag mina lam i bet. Hedborn 1: 128 (1835). Ut på bet han (dvs. herden) drifver fåren. Böttiger 3: 270 (1841, 1858). Sin .. fänad dref han på bet i Perkote. Johansson Hom. Il. 15: 548 (1848). En ko ska vi drifva i bet på vår äng! Fröding Guit. 36 (1891). En ängladräng, som .. / .. för svettiga kamparna i bet (enligt dalmålningen, som framställer Elias’ ankomst till himlen). Karlfeldt Frid. lustg. 101 (1901). — särsk.
α) i bild. Propheter och Apostlar .. (hafva) wachtat fåren, fördt them i godha beet. L. Petri 2 Post. 44 b (1555); jfr β. (Gud) spisar migh medh himmelskt brödh, / Och i godan beet förer. Ps. 1695, 40: 1; jfr β.
β) (†) med adj.-bestämning. L. Petri 2 Post. 44 b (1555; se under α). Ps. 1695, 40: 1 (se under α). En Herde .. som vakar Natt och Dag på det han må föra dem (dvs. sina får) uti god Beet. Ehrenadler Tel. 873 (1723).
c) (fullt br.) i förb. släppa i (ngn gg på) bet, förr äfv. till bets, släppa (boskap) ut på betesmark. (Sedan renarna mjölkats,) släppa the (dvs. lapparna) them strax åter till beetz igen. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 18. Der effter släppes Hästarna och Boskapen uti Beet. Rudbeck Atl. 2: 627 (1689). Creaturen släptes par stunder på bet. Nordberg K. XII 2: 4 (1740). Oxarne köpas (i Skåne) vid slutet af Julio, då de släppas ut på ängen i bet til Michaelis. Linné Sk. 370 (1751). Släppa på bet. Nordforss (1805). Släppa .. i bet. Dalin (1850).
Anm. till 1. Med afs. på ordets bruklighet i denna anv. jfr: Ordet (bet) förekommer blott i adverbialuttrycket I Bet, som är synonymt med På Bete, och konstrueras med verberna Gå, Släppa, Drifva. Almqvist (1844).
2) (†) betesmark, bete (se BETE, sbst.1 2). Pascua .. beet, hiordgong. Var. rer. 41 (1538). (Vildåsnan) seer effter berghen ther hans beet är, och sökier hwar grönt är. Job 39: 11 (Bib. 1541). Driffua boskapen ifrån beten. Lex. Linc. (1640; under dispesco). Endrächtighet har giordt .. / .. af villmark ymnigt bet. C. U. Hiärne Endrächt. B 1 a (1740). (I Saron) var en härlig bet. Büchner Concord. 1117 (1754). (Hästen) ansåg för en rättighet / Ej blott at ha det bästa bet / Men ock at der allena råda. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 189 (1795). — i bild. Lät oss tin Ande leda / I dagelig botfärdighet / Til lifsens brunn och sälla bet. Lybecker 163 (c. 1715).
3) (†) om gräs o. andra växter som (växtätande) djur i det fria uppsöka o. använda till föda, bete (se BETE, sbst.1 3). Fäät råmar, Ty the haffua ingen beet. Joel 1: 18 (Bib. 1541). Tw wilt och så lagat med samme Oxer .. att tu fördeler them .. flerestedtz ther the kunne haffwe god beet. G. I:s reg. 15: 501 (1543). Oxar släppas uth, när the få fullt Beet. Brahe Oec. 108 (1585). J thet Landet (är) myckin Beet allestädhes. Lælius Res. 2: 87 (1588, 1595). På Daal ähr godh beett. RP 7: 134 (1638). Fåren .. äro nögde med liten beet, och skawa den af när Jorden. Rudbeck Atl. 3: 85 (1698). Onixten, derest (dvs. hvarest) fourage och beth nog war för hestarne. R. Petré (1708) i Karol. krig. dagb. 1: 146. Jag har aldrig rätt mycket tyckt om de trädesgärden, som haft ymnog bet. Boije Landthush. 87 (1756). — i bild: (andlig) föda. Huilkin som ingår j genom mich, han .. skall ingåå och vthgå, och finna beet. Joh. 10: 9 (NT 1526). Således satte ey heller han sitt Läreembete tilbaka, hade ey heller hans Fåår Brist vppå hans helige Ordz Beet. Schroderus Osiander 2: 256 (1635). Then andeliga Beeten och springande Watukällan, som är Ewangelij hugneliga Predijkan, sampt the högwärdige Sacramentens rätta Brwk. Westhius Likpr. ö. Posse B 1 a (1643). Kom mitt Får, si här (i nattvarden) är beten: / Drick, min vän, af ymnigheten. Kolmodin Dufv. 197 (1734, 1745).
-MARK. (bets- Rålamb 13: 63 (1690), Serenius (1741; under bete), Dahlman) betesmark. Diur-rijke skogar och fete betmarkar. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 22. (Araberna) flytta deras tjäll af och an, allt som årstiden och betmarken för deras boskap kan det fordra. Eneman Resa 2: 75 (1712). Betsmarkerne äro magra. Dahlman Humleg. 44 (1748).
B: BETS-HAGE, se anm. nedan. —
-MARK, se under A. —
-PENNINGAR, pl. betespenningar. Horngeld .. betspengar för hvart Creatur som går i en Cronopark. Serenius C c 4 b (1734). — Anm. Formen betshage hos C. J. L. Almqvist (c. 1808) i 2 Saml. 26: 155 torde vara en af metern framkallad tillfällig förkortning af beteshage.
Spalt B 1891 band 3, 1906