| Publicerad 1907 | Lämna synpunkter |
BETITLA betit4la, ngn gg -ti4t-, i Sveal. äfv. 032 (bet`ittla Almqvist; jfr beti´tlad Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i sht i skriftspr.) gifva (ngn l. ngt) en titel l. titlar. Dähnert (1746). Dens. (1784). Möller (1790). — jfr OBETITLAD.
Anm. Weste (1807) upptager ordet bl. i p. pf. med hänvisning till TITULERAD o. betecknar det ss. familjärt. Almqvist (1844) o. Dalin (1850) anse verbet föga br. utom i p. pf. i bet. 1 a δ. Kindblad (1867) har ordet i p. pf. ss. adj. o. anser det företrädesvis brukligt i fråga om personer som hafva titel af ngt högre ämbete (jfr 1 a), ”särdeles utan att verkligen innehafva detsamma” (jfr 1 a δ). SAOL (1874, 1889) anmärker att verbet brukas mest i p. pf.
1) med afs. på person.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng] eg.: förläna titel (åt ngn); i p. pf. i adjektivisk anv.: som har titel l. titlar; vanl. med syftning på adlig titel (jfr α), hoftitel, högre ämbetstitel o. d. En del Säterier hafva .. kommit i samma belägenhet, som en del betittlade Ämbetsmän: De göra icke tjenst för Caracteren hvarmed de prunka. Ad. prot. 1789, s. 173; jfr δ. Decorerade och betittlade personers närvaro i Banqvierernes hus. G. Adlersparre i LBÄ 29—31: 71 (1799). Vill hon då ej se säll, / Betittlad och förnäm sin dotter Isabelle? Remmer Den högf. 66 (1818). Aurore .. var .. af en rik och betitlad slägt. Edgren Ur lifvet 1: 21 (1882, 1883). Det är en förmögen men icke öfvervägande betitlad publik, som nu söker sig till den gamla badorten (Spaa). Siösteen Mod. Belg. 106 (1907). Inom högt betitlade kretsar. AB(L) 1907, nr 12, s. 4. — särsk.
α) i uttr. (den) betitlad(e) adel(n) o. d., (den högre) adel(n) med särskilda adliga titlar (o. därmed följande företrädesrättigheter), i fråga om sv. förh. särsk. om grefve- o. friherrestånden; jfr TITULERA (i uttr. den titulerade adeln). Den betitlade adelns, i synnerhet grefvarnes, företrädesrättigheter. Geijer II. 5: 5 (1838). Malmström Hist. 1: 198 (1855). — (mindre br.) Två betitlade adelsmän. Adlerbeth Ant. 2: 186 (c. 1815). I Sverige finnas ej numera andra betitlade adelsgrader än grefve och friherre. 2 NF 1: 157 (1903).
γ) (mindre br.) i förb. med prep. med o. sbst. som betecknar titel (jfr 2 a). Grefvar och adelsmän, betitlade än med stallmästare, än med kammarherre-namn. C. F. Dahlgren 4: 189 (1831); jfr δ.
δ) (numera knappast br.) om person som har titel af ett ämbete utan att innehafva l. sköta ämbetet, titulär-, till namnet; jfr TITULERA (i p. pf. i motsv. anv.). Almqvist (1844). Kindblad (1867). Betitlad assessor. Hahnsson (1884).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i tal l. skrift) gifva (ngn) (den l. den) titel(n) l. titel af (det l. det); tilltala (ngn) med l. nämna (ngn) vid (den l. den) titel(n) l. titel af (det l. det), titulera; stundom för att beteckna titeln som oberättigad. En äldre, något korpulent man, som af det öfriga sällskapet betitlades brukspatron. Blanche Tafl. 1: 219 (1845, 1856). Än i dag betitlas ju våra skogstjenstemän jägmästare, ehuru tjensten ej ålägger dem att vara jagtkunniga. Uppf. b. 3: 467 (1873). Det af åtskilliga personer utöfvade ofoget att låta betitla sig ingeniör, ehuru dertill oberättigade. Tekn. tidskr. 1887, s. 109. De infödda herskarna i Lahor betitlas mahārādja (”storkonung”). NF 13: 643 (1889). — särsk. [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt TITULERA i liknande anv. i sv. dial.] skämts. l. ironiskt i (mer l. mindre) utvidgad anv. i fråga om benämningar o. tillmälen som ej äro titlar i eg. bem.: gifva (ngn) namn l. benämning af (det l. det); benämna, kalla. Den ”nära vännen till familjen”, såsom man kort förut betitlat mig. Blanche Bild. 3: 121 (1864). Benämningen ”bracka”, hvarmed alla icke studenter betitlades. Santesson Nat. 252 (1880). Det ligger något outsägligt trångbröstadt i att betitla sig som ”frisinnad” och en oliktänkande som ”konservativ, reaktionär”. PT 1906, nr 164, s. 3. särsk. [jfr KALLA (ngn för ngt)] (†) med prep. för. Scaliger .. betitlar honom (dvs. Homeros) rätt och slätt för en sladdrande landstrykare. Leopold 6: 96 (1803).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] med afs. på sak: förse med titel l. namn l. öfverskrift l. rubrik o. d.; kalla; rubricera; i sht i p. pf.; stundom med förklenlig bibet. Öfver stadslifvet (i Borgå) hvilar något, som jag ville betitla nobiliserad käringaktighet. O. M. Stålhammar (1838) hos Nordmann Borgå barn 138. Falskt är falskt, hur man det än betitlar. Franzén Skald. 7: 125 (1841). Forskningen har byggt hyddor åt den (dvs. den vetenskapliga dogmtron) (till och med betitlat dem evinnerliga). Quennerstedt Agnost. 34 (1888). Tre lexor (i K. XIV J:s historia), som lämpligen betitlas a) konstitutionen, b) allmännyttiga inrättningar och c) berömda namn. Nodermann Före profåret 69 (1902). — särsk.
a) (mindre br.) med prep. med o. sbst. som betecknar benämningen (jfr 1 a γ). Mer än 60 svenska (tallin-)Arter (äro) redan upptäckta, och .. betitlade med egit Slägt-namn. C. F. Fallén i VetAH 1816, s. 228. Eget! Hvarje tid sitt verk betitlat / Med: ”det nya”. Kræmer Sydfr. 14 (1853).
b) med obj. som betecknar en bok, ett litterärt l. konstnärligt arbete, en dikt, ett musikstycke osv. Sundsvallsp. 1886, nr 153, s. 2. Haren .. i Chr. Winthers så betitlade berättelse. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 275 (1891). En ung poet .. utsänder inom kort sitt första dikthäfte, betitladt: Vildmarksrosor och kärleksvisor. AB(L) 1895, nr 261, s. 2. Midtsatsen (af Berwalds duo för piano o. violin), som är betitlad romance. PT 1899, nr 152, s. 3.
c) (i fackspr.) förse med påskrift l. öfverskrift. Skola bilderna numreras och betitlas, så bör detta göras med hvitt bläck. Priskur. å fotogr. artikl. 1900, s. 77.
Spalt B 2009 band 4, 1907