| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BEVUST, adj.; n. =.
(†)
1) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. t.] i predikativ anv.: känd, bekant, veterlig. Her äre anthen ganske fåå eller och jngen i bland, som saken i then motte, aff förste begynnilsen så beuust är, som oss sielffue. G. I:s reg. 8: 320 (1533). Lärer thet wara Högwyrdige Fadren ock Ven. Consist. nogsam(t) bewust at denna unga Änkians Moder sitter i lijka måtto een bedröfwat Änkia. Växiö domk. akt. 1707, nr 649.
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] i attributiv anv., om ngn l. ngt som man ej vill l. anser nödigt närmare angifva: den där (mannen, saken osv.) ni vet, (mannen, saken osv.) ni vet hvilken jag menar; omförmäld; ifrågavarande. Hwadt som thenn bew[u]ste mann anrörende är. G. I:s reg. 16: 180 (1544); jfr Tegel G. I 2: 226 (1622; med marginalanmärkningen: Then bewuste Man war Berent von Melen). Och wart fuller då discurrerat, at [i] den bewuste saak om Arfförsten skulle särdeles blifwa fattat ett project af hwart Stånd. RARP 7: 43 (1660). Collecten till min Sochne-Kiyrkia Daggåhs, aff de bevuste 3ne Stijfften. Växiö domk. akt. 1684, nr 246. När den bevustade (troll-) Konan kom .. i hans hus, blef han annorlunda, och förgaf sin hustru. Kulturh. meddel. 3: 76 (i handl. fr. 1706).
Spalt B 2329 band 4, 1908