| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIDAN bi3dan2, r. l. f.; i best. anv. utan slutartikel.
(numera nästan bl. i högre stil) vbalsbst. till BIDA 1: väntan; i allm. närmast anslutande sig till BIDA 1 e: afvaktan, förbidan. Jag (Odysseus) stadnade qvar, i bidan om någon / ville sig visa ännu af de hjeltar, som fordom förgingos. Johansson Hom. Od. 11: 628 (1844). (Man) står .. i tyst bidan på hvad som komma skall. Bremer G. verld. 1: 99 (1860). Det går ett sorl genom massorna, man ropar: der, der! — och en tystnad inträder, som vitnar om spänd bidan. Rydberg Rom. sägn. 30 (1874, 1884). Allt var ställdt på uppskof och bidan af tidens lägenheter. Hjärne K. XII 9 (1902). — särsk. till BIDA g α: (hoppfull) förväntan. Det spirande unga, / det siande, löftesrika, / .. (har) än ej hunnit att svika / ett hjärtas bidan och hopp. Söderberg Dikt. o. sång. 8 (1901).
Spalt B 2452 band 4, 1909