| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIKLANG bi3~klaŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. (föga br.) -ar l. -er.
1) biljud, biton. En skön mezzosopran .. äfven i forte utan hvarje spröd biklang. AB 1890, nr 11, s. 3. Stämman fick ofta en nasal biklang. PT 1904, nr 6 A, s. 3.
2) bibetydelse; jfr ANKLANG 1. Patos taga vi .. i en högre och allmännare mening, utan denna biklang af något tadelvärdt, egensinnigt o. s. v. B. E. Malmström 8: 411 (1843). Det händer äfven, att ordet bibehåller sin gamla användning, men får liksom en svag biklang från ett annat, snarlikt ord. Kock Spr. förändr. 100 (1896). Det förkättrade begreppet kosmopolit har inte längre kvar sin biklang af fosterlandsförrädare och äfventyrare. Tavaststjerna Patriot 58 (1896).
Spalt B 2500 band 4, 1909