| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIKTA bik3ta2 (bi`kta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br.); -ERSKA (mindre br., Chiniquy Prästen, kvinnan o. bikten 10 (1890, 1899), Edgren Montez. 49 (1898)); jfr BIKT.
bekänna; med prep. för l. inför l. (när ett direkt sakobj. förefinnes) ngn gg (i sht förr) med (pronominellt) indirekt obj.
1) om syndabekännelse inför ngn (o. hvad därmed hör samman, se b) ss. en religiös l. kyrklig handling; i sht om katolska o. ä. protestantiska förh.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] om enskild ångerfull syndabekännelse inför ngn, i allm. inför en kyrkans tjänare, för erhållande af absolution l. syndaförlåtelse. — jfr OBIKTAD.
α) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] med subj. betecknande den som aflägger syndabekännelse: (inför präst) bekänna (sina synder). Förhöltz honom, att han .. öfftare skulle beichta och affbidia synder. Växiö domk. arkiv 1666, nr 13; jfr β’ o. c. Nohrborg 1051 (c. 1765). Ett ord, — och allt, / Hvad kyrkan kan dig lära, skall bli lärdt; / Och allt hvad oss kan bigtas, bli förlåtet. Thomander 3: 103 (1826). Icke alla brott kunde man bigta .. hos hvilken prest eller klosterbroder som helst. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 2: 544 (1850). Ni tror er ha gjort tillfyllest med att bigta edra synder, edra brott. Blanche Bild. 2: 57 (1864). Chiniquy Prästen, kvinnan o. bikten 109 (1890, 1899). — särsk.
α’) refl.: (inför präst) bekänna sina synder, skrifta sig. Lindfors (1815). Agardh Bl. skr. 1: 252 (1854). Sedan han fått en sådan (dvs. en präst) och bigtat sig, visade han sig öfvermåttan glad. Blanche Bild. 2: 56 (1864). Chiniquy Prästen, kvinnan o. bikten 106 (1890, 1899).
β’) abs. = α’. Almqvist (1844). Folk i allmänhet skulle (under medeltiden) bikta ofta, det minsta var att bikta före påsk eller palmsöndag. Hildebrand Medelt. 3: 829 (1903).
γ’) (förr) om syndabekännelse inför församlingen l. inför därtill utsedda församlingsmedlemmar; särsk. om dyl. bekännelse som en ur församlingen utesluten måste aflägga för att åter blifva upptagen i densamma; i sht i fråga om förh. i den äldsta kristna kyrkan. (När ur församlingen på grund af grofva brott uteslutna) åstundade i Församlingens gemenskap åter intagne varda, skulle de offenteligen, för hela menigheten bigta sina synder. Mennander Löse- o. bindenyckeln 12 (1783).
β) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. t.] med subj. betecknande den (präst) inför hvilken syndabekännelsen göres: skrifta (ngn), mottaga (ngns) syndabekännelse. Raimundius Hist. liturg. 124 (1638). (Under grefve Pipers) siukdom i Moscau Ao. 1712 .., innan jag honom bichtade och communicerade. Nordberg K. XII 1: 777 (1740). Håll dig snart, min Vän! beredd / Att .., / .. se mig, biktad och försedd, / I hast till andra verlden springa. J. G. Oxenstierna 2: 218 (1772, 1806). Genom en .. bulla den 26 mars 1435 gaf .. påfven Birger Gunnarson och hans efterträdare tillstånd att bikta pilgrimer från de tre nordiska rikena samt att meddela dem de sista nådemedlen. Bildt Sv. minn. 12 (1900). — särsk.
α’) i bild. Alla må se, / Hur Bacchus, vår fader, oss biktar liksom en abbé. Bellman 4: 146 (1791). Samvetet biktar mig utan förbehåll och obevekligt. Strindberg Inferno 86 (1897).
β’) i förb. låta bikta sig, låta skrifta sig. I brodren Patricks cell, / Der jag förut vill låta bikta mig. Hagberg Shaksp. 2: 211 (1847).
b) (†) (efter att hafva bekänt sina synder för att erhålla absolution) undergå kyrkligt straff. Ach! Konung .., tilgif ei Kyrkio-Plichter; / Then icke blygs vid synd, bör blygas, när han bichtar. Reg. horol. 23 (1745).
c) (numera knappast br.) om syndabekännelse vid (offentligt l. enskildt) skriftermål l. om deltagande i skriftermål i dess helhet. Wi moste först gå bortt och förlika osz med wår nästa; och sedan bidia, sedan läsa, sedan siunga, sedan bichta, sedan begå Herrans nattward. Swedberg Cat. 352 (1709). Rönigk Fresenius Com.-bok 30 (1753). (Det är) olämpligt .., att vid särskildt skriftermål andra än den biktande och biktfadren äro tillstädes. Försl. t. kyrkohandb. 1854, Motiv. s. 28.
2) [utvidgad anv. af 1] om omtalande l. erkännande af brott l. fel(steg) l. misstag inför ngn utan att det är fråga om en religiös l. kyrklig handling: omtala l. erkänna (brott l. fel l. misstag). Lika villigt som han (dvs. Berzelius) biktade sina egna irringar, lika benägen var han att erkänna andras värde. Rydqvist i SAH 25: 26 (1849). O, det är tid att gå till Sundets stränder / Och tvätta blodet bort från våra händer / Och bikta för hvarandra våra brott. Sätherberg 1: 20 (1856, 1862). Han biktade för henne sitt lifs synder. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 211 A, s. 3. — särsk. refl.: omtala l. erkänna sina brott l. fel l. misstag. Min Nådige Herre! för hvilken jag bör mig bikta, må säkert tro, at detta ej är mitt enda, men kan hända det ringaste ibland mina fel. Tessin Bref 2: 237 (1754).
3) [utvidgad anv. af 1 o. 2; jfr motsv. anv. i holl. o. t.] tillstå (ngt), yppa l. uppenbara (ngt, i sht ngt som man eljest i allm. af blyghet l. stolthet l. annan anledning håller l. önskar hålla hemligt); blotta (sina tankar, sina känslor, sitt inre o. d.); äfv. bildl. Eleusis biktar / sin hemlighet för oss. Tegnér 1: 186 (1820). Tiberius kan ej dölja, att han är olycklig. .. En gång åtminstone har han (i en skrifvelse till senaten) velat lätta sitt hjerta med att bikta sitt ve. Rydberg Rom. d. 55 (1882). Denne man biktar en dag för Glory med skälfvande lidelse, att han älskar henne. C. D. af Wirsén i PT 1898, nr 23 A, s. 3. I flere sonetter biktar han (dvs. Snoilsky) sina sympatier för Frankrike och sin ovilja mot det segrande tyska väldet. Warburg Snoilsky 214 (1905). — särsk.
a) refl.: uttala sin mening, yppa sina känslor, blotta sitt inre, öppna sitt hjärta. Jag(, Argus, vill) nu en gång för alla bikta mig för det Almänna. Dalin Arg. 2: 64 (1734, 1754). Jag har nu biktat mig för dig och fordrar samma uppriktighet tillbaka. Stagnelius 2: 70 (c. 1815). Den mest kända af den furstliga skaldinnans egna poetiska skapelser torde vara en botpsalm, där syndaskuldsmedvetandet biktar sig i äkta och gripande tonfall. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1907, s. 36. Det var den 31 juli 1837, en både för Hilda Wijk och Tegnér minnesrik dag! Han fick ändtligen tala ut, han fick bikta sig. Wrangel Den blåögda 58 (1908).
b) abs. = a. Då far en dödens rysning igenom hennes (dvs. jordens) märg, / Då bedja alla dalar, då bigta alla berg, / Då suckar det så tungt uti skogen. B. E. Malmström 6: 37 (1839). Prof. Nilsson .. låter, oförvillad af förutfattade meningar, den Skandinaviska jorden bigta. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 214. Jag biktade för honom vid detta första sammanträffande; jag anförtrodde honom alla mina tvifvel, alla mina tankar. Strindberg Tr. o. otr. 2: 245 (1890).
Särskild förbindelse:
Spalt B 2506 band 4, 1909