Publicerad 1910   Lämna synpunkter
BILLING, sbst.1, m.; pl. -ar.
Ordformer
(biling Bureus)
Etymologi
[jfr isl. billingr, nor. (Aasen) o. nordsv. dial. (Rietz, Broman Gl. (1736), Lenæus Delsbo 190 (1764), A. Noreen i Landsm. IV. 2: 16 (1882)) billing. Med afs. på ordets härledning jfr A. Torp i Sprogl.-hist. stud. tillegn. C. R. Unger 173 (1896)]
(†) tvilling. Tvänne själfljudhingar uti enne stavelse hvilke kallas af Grekomen diphthongus thet är tveljudhingar. och kunna å Svensko kallas Tvillingar eller bilingar ty the komma bådhe fram uti enne födhsl. Bureus Runaräfst 235 (1602).

 

Spalt B 2619 band 4, 1910

Webbansvarig