| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
BINOKEL binok4el, i Sveal. ngn gg 032, r. (l. m.); best. -n, sällan -klen; pl. -klar, äfv., i sht i södra Sv., -kler.
1) (†) kikare med två rör, ett för hvardera ögat; dubbelkikare. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Konv.-lex. (1858). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
2) pincené, äfv. lornjett; jfr DUBBEL-LORNJETT. Nyblom Hum. 130 (1874, 1883). (Ett tidskriftshäfte) hvars typografi hon betraktade genom en binockel i guldbågar. Strindberg Utop. 4 (1885). Med binoclen ridande midt på näsan, som en takryttare på en kyrkas långskepp. Lundegård Prom. 1: 36 (1893). Åkerhielm De gamlas roman 110 (1907). jfr: Kikare och äfven binocler, till den del desse sednare icke utgöra lorgnetter. AB 1845, nr 262, s. 2. — i bild, med syftning på förnämt o. granntyckt betraktelsesätt. Sitter man på sin bänk i teatersalongen och betraktar detta med den ”högre kritikens” binocle, .. då är Pepita en styggelse och en parodi. Sturzen-Becker 2: 85 (1861).
Anm. till 2. 1:o I södra Sv. användes, trol. gm påverkan af glasögon, ofta pl. binokler l. ett par binokler om en pincené; flertal angifves då gm binokler l. (två, flera osv.) par binokler. Som sedvanligt när amanuensen tänkte öfver en sak, tog han af sig sina binockler, torkade dem långsamt och stilla, och tittade plirande ut framför sig. Wallengren Mannen med två hufv. 247 (1895). — 2:o Ordet är numera mindre vanligt än förr, oftare användes PINCENÉ.
Spalt B 2710 band 4, 1910