| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BIPLIKTIG, adj.
(†)
a) som understödjer (ngn); behjälplig. Begärer H. K. M:tt af Ricksens Stännder, att the icke allenest medh ordh, Penninger och hwadh mhere där till behöfwes, wele ware H. K. M:tt vthi Regementedt biiplichtige. HSH 26: 30 (1606).
b) som håller sig till l. är anhängare af (ngn); tillgifven (ngn); trogen; jfr BEPLIKTIG. Och sägher tu (Paul Heliæ) j titt breff tich ey wilia scriffua för theras skul ther kiättare och Luther bijplichtige äre. O. Petri Sänd. A 4 b (1528). Alle the ther Christo biplichtige äre. Därs. B 4 b.
c) som håller sig till (en lag o. d.), som iakttager (en bestämmelse); hörsam. (Många munkar o. nunnor) hafwa lefuat j en Christelig frijheet, och ey mera warit theras reglor bijplichtige än som samma frijheet tilstadt hafuer. O. Petri Clost. E 3 a (1528).
Spalt B 2726 band 4, 1911