| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BISARR bisar4 (bisárr Almqvist), adj. -are. adv. -T.
1) som företer öfverraskande o. frappanta afvikelser från det vanliga l. normala; sällsamt egenartad, underligt egendomlig, besynnerlig, kuriös, fantastisk. Sahlstedt (1769). På god Svenska heter .. bisarre, egensinnig, underlig, besynnerlig. Schulzenheim Anm. v. sv. spr:s skrifsätt 102 (1807); jfr 2.
a) om person: oberäknelig (till lynne, vanor o. d.), rik på underliga infall l. griller, originellt nyckfull, excentrisk, underlig, konstig. Galen och bizarr. Thorild 2: 54 (1784). Förbittrad emot mig sjelf, slet jag mig lös från alla yttre anständighets-reglor och blef bizarr. Rademine Knigge 1: 32 (1804, 1808). Kanske han fått sig spleen, kort sagdt, han är bizar. Runeberg E. skr. 2: 198 (1833). Man får ej peta allt för öfverflödigt / På sin paryr, för att ej bli bizarr. C. V. A. Strandberg 2: 240 (1860). Enslingen .. var något bizarr i sin klädsel. Strindberg Göt. r. 11 (1904). jfr: Häftig passion för et ovärdigt, fult och bizarrt objet. SP 1779, s. 461; jfr b. — särsk. om litterär l. konstnärlig personlighet med afs. på hans alstring. (Shakspeare) är störst, der han är minst bisarr, och mest beundransvärd der han är minst underlig. Leopold 3: 295 (1802, 1816). Denna Allegori (är) ofullkomlig, skenbart osammanhängande och föga olik en kolossal målning af en bizarr mästare. L. Hammarsköld i Phosph. 1811, s. 352. En viss besynnerlighet i språkvändningar .., som gjort att mången .. ansett honom (dvs. C. J. L. Almqvist) bizar. Runeberg E. skr. 2: 238 (1839). Bizarr som en Jean Paul. Wirsén i 3 SAH 2: 547 (1888).
b) i annan anv. Höga, bisarrt formade klippor. Geijer (1810) i Sv. mem. o. bref 7: 135. Bizarra idéer hade jag. Svedelius Förfl. lif 62 (1887). Qvinnodrägtens alla bizarra vexlingar. Sv:s h. flicksk. 193 (1888). En bizarr händelse från hexprocessernas tid. T. Hjelmqvist i Verdandi 1892, s. 20. (Älgen går i ”måndimman”) fantastisk, bisarr som en syn i en dröm, / som en vålnad af fornskogens resar. Karlfeldt Frid. vis. 27 (1898). — särsk.
α) i numera obr. förb. Ändå bizarrare och sällsammare är det kalckwatnet hwar vthi swafwel är vplöst. Hiärne Förb. 34 (1706).
β) i fråga om litterär l. konstnärlig framställning. Le burlesque .. är i det löjliga det mest ytterliga och bizarra. Thorild 3: 98 (1791). Grundtvigs snillrika, qvicka, något orediga och bizarra författareart. H. Reuterdahl i SKN 1843, s. 279. Många stora författares böjelse att genom ordmakeri och bizarra vändningar gifva sitt språk en mindre allmän prägel. E. H. Tegnér i Sv. tidskr. 1874, s. 119. (Rokokotidens) egendomliga smak för det regellösa, det osymmetriska och bisarra. L. Looström i 1 Minn. fr. Nord. mus. IX. 3: 6 (1885). En kort bizarr melodi, som saknade början och slut och föreföll som en sats utan predikat. Heidenstam End. 28 (1889). Törnewall säger om Fru Slösa (med en bisarr blandning af alla tre genera) att hon är ett så stort toker. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 435 (1892).
2) (†) egensinnig, halsstarrig, kärf, vresig, bister. Månge bizarre humeurer, at iag med förlof må säija finnehufwun, (skulle vid åseende af franska lustspel) sijne feel erkänna, ock sielfwe åt dem lee. S. Columbus (1679) hos Klemming Dram. litt. 57; jfr 1. Bizarre, bister, grym. Swedberg Schibb. 253 (1716). Chiaus Bassan var en bisarre karl, och nu så mycket ovettigare, som han skulle tala i Sultans namn. Nordberg K. XII 2: 366 (1740). Bisarr .. homo morosus, .. austerus, rigidus. Lindfors (1815). Bisarr .. morosus, difficilis. Cavallin (1875).
Anm. Efter utländskt mönster [jfr t. o. eng. bizarre] har ordet i bet. brokig användts ss. sbst. om vissa trädgårdsväxter. (Af aurikler) gifvas många sorter, .. (hvaribland) Bizarrer, eller mångfärgade. Fallén Fleischer Trägårdsb. 523 (1795). (Af nejlikor finnas flera slag, ss.) Picotter, de som hafva 2:ne färgor .. Bizarrer, de som åtminstone hafva 3:ne färgor. Därs. 584.
Spalt B 2747 band 4, 1911