| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BISTYCKE bi3~styk2e, n.; best. -et; pl. -en.
(numera knappast br. utom i a o. b) mindre l. mindre viktigt stycke som hör samman med ett annat. Wikforss (1804; under nebenstück). De legala traditioner, som alltifrån collegii stiftelse legat till grund för dess verksamhet, kunna klassificeras till ett hufvudstycke med sina tvänne bistycken. Geijer I. 8: 237 (1838). Sv. o. t. handlex. (1872). Hahnsson (1884). — särsk.
a) (fullt br.) tekn. vid låsblecket på ett slaglås till ett handgevär fäst bleck som är afsedt att tjäna till stadigt fäste för den bakre låsskrufven o. till stöd för snäckan. SFS 1830, nr 63, s. 834. Jochnick Handgev. 11 (1863). Hahr Handb. f. jäg. 107 (1866).
b) (förr) tekn. Bistycket kallas det främsta lösa trästycket, som på en Träbälg lägges på Bälghufvudet, lika som et lock, öfver pipan, eller Tättan, och fästes sedan med Hufvudringarne, som omgifva Bälghufvudet. Rinman (1788). Garney Sv. masmäst. 280 (1791).
Spalt B 2788 band 4, 1911