| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
BIVUAKERA biv1uake4ra, äfv. bi1-, äfv. -ɯ-, sällan 01—, i Sveal. äfv. -e3ra2, äfv., i militäriskt spr. numera alltid, BIVACKERA biv1ake4ra, stundom bi1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] mil. vara förlagd l. ligga i bivuak. Arméen stannar, slår läger eller bivouaquerar. Akrell Recogn. 9 (1813). De ständiga bivouaqveringarne vålla, det jag hvarken hinner eller kan skrifva dig till, som jag önskar. Livijn Bref 69 (1813). Bivouaquera är .. motsatsen af kantonnera, då ett formligt läger med tält eller baraker är uppslaget. Conv.-lex. 1: 143 (1821). De stridande bivackerade hvar och en i sin ställning. Rappe Nordarm. 53 (1874). Ofta återkommande bivackering har ett ofördelaktigt inflytande på trupps helsotillstånd och krafter. Fälttj.-regl. 1900, s. 25.
2) [utvidgad anv. af 1; jfr motsv. anv. i eng.] tillbringa natten under bar himmel, lefva på fältfot. Om ett bepröfvadt sätt att bivuakera i skog och mark. Hahr Handb. f. jäg. 2: 447 (1866, 1882). Vid hemvandringen, då flere af oss (studenter) i höstmarknadsaftonens beckmörker utanför Gillet öfverföllos af bivakerande Enköpingsdrängar. Nyblom Minnen 2—3: 123 (1904). jfr: Gubben Vigg ämnade att bivuakera, lade sig oafklädd på golfvet utanför mamsells rum och begagnade tröskeln till hufvudgärd. Cederborgh OT 4: 54 (1818). — (enst.) i allmännare anv.: lefva under primitiva förhållanden. Upplandsbonden (i Finl.) lefver icke i en vårdslöst härmad förfining, han bivuakerar i ödemarken. Runeberg 5: 392 (1832, 1864).
Spalt B 2874 band 4, 1911