| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLEKE ble3ke2 (ble`ke Weste), sbst.2, n. ((†) m. Sahlstedt (1773), Weste (1807), Sv. o. t. handlex. (1872) m. fl.); best. -et; pl. (i bet. 2) -en.
1) (i sht i Jämtl. o. på Gottl. samt i fackspr.) hvitt l. grå- l. rödaktigt, löst o. affärgande jordartadt ämne som hufvudsakligen består af kolsyrad kalk; kalkjord, kalkslam, kalkbleke; jfr BLEKA, sbst.3 Bromell Bergart. 4 (1730). Bleke .. Brukas i Västergötland och Öland at dermed anstryka murar, spisar och väggar. Rothof Hush. 41 (1762). Bleke, .. en fin och mycket löst sammanhängande mjölig och torr Kalkjord, af hvit, grå, gulaktig eller rödlätt färg. Retzius Min. 110 (1795). Bleket .. förekommer å bottnarna af kärr, myror och sjöar i Jemtland och annorstädes. Arrhenius Jordbr. 1: 198 (1859, 1862). Kalkbleket eller bleket, ett löst kalkslam. Andersson Växtvärld. 8 (1896). Bleke användes med fördel som förbättringsmedel på ler-, sand- och torfjord. 2 NF (1905). Bleket på Frösön. A. G. Högbom i Ymer 1911, s. 66. — jfr KALK-, RÖD-BLEKE.
2) (i sht i Jämtl. o. på Gottl.) ställe där bleke l. kalk träder i dagen. Frösön eger en stor myckenhet kalk, som på flera ställen träder i dagen och bildar så kallade ”bleken”. C. Lagerheim o. G. Sjögren i Bot. notiser 1845, s. 179.
-BOTTEN~20. bottenlager af bleke. Dymylla på blekebotten. SD(L) 1894, nr 46, s. 2 (i annons fr. Gottl.). J. E. Ljungqvist i Sv. turistfören. årsskr. 1906, s. 221. —
-BÄDD~2. (Den i vattnet utfällda kalken drifver) vid blåsväder .. till stränderna (af den gottländska myren) för att aflagras till mäktiga blekebäddar. J. E. Ljungqvist i Sv. turistfören. årsskr. 1906, s. 222. —
-LAGER~20. Myrjorden är lätt odlad och på grund af blekelagrets närhet synnerligen drifvande. SD(L) 1894, nr 46, s. 2 (i annons fr. Gottl.). C. Kurck i Arkiv f. kemi 1: 315 (1904). —
-MYR~2. myr (på Gottl.) där bottenlagret af bleke icke täckes af torf l. dy l. där det täckande lagret har endast ringa mäktighet. Gotl. alleh. 1889, nr 139, s. 2. Blekemyr — en grundare myrjord, hvilande på bleke, som består af 90 à 95 proc. kalk, mjukt som hårdt smör och som alltid håller sig fuktigt. D. A. Malmros i SDS 1896, nr 48, s. 1. 2 NF (1905). —
-VÄT~2. [jfr sv. dial. blaikvät (Gottl.)] (på Gottl.) Skogsv.-fören. tidskr. 1906, s. 534. De s. k. blekevätarna .. äro sänkor eller lägre partier på (de gottländska) hällarna, hvarest bottnen utgöres af ytterst fint fördeladt bleke. Därs. 1908, Fackupps. s. 143. —
-ÄFJA~20. Den unkna blekeäfjan (på träskets botten). J. E. Ljungqvist i Sv. turistfören. årsskr. 1906, s. 223.
Spalt B 3138 band 4, 1913