| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLONDHET bloŋ3d~he2t, stundom blon3d~, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1, r. l. f.; best. -en.
a) till BLOND, adj. a α. Brunt (skägg), något litet uppblandadt med ett och annat blondt strå, en blondhet som tiden åstadkommit. Lundin N. Sthm 334 (1888).
b) till BLOND, adj. a β. Sin blondhet har han ärft efter sin mor. Atterbom Minnen 558 (1819). Blondhet är för oss (svenskar) i hög grad karakteristiskt. A. Kock i Hist. tidskr. 1905, s. 16.
Spalt B 3461 band 4, 1916