| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLOTT blot4, adv. l. konj.; ss. adv. superl. (†) -ast (Tessin (se under I 1), Swebilius (se under I 1 a β)).
I. adv.
Anm. 1:o Adverbet blott är ett jämförelsevis ungt ord. De adv. som i fsv. användas i samma bet. som blott äro at eno (at ena), at enast(o), enast, allena, allenast o. eigh l. ænkte utan [jfr d. ikkun, kun af ikke uden]. Af dessa fortlefva i nutida svenska blott allena o. allenast, hvilka under 1500- o. 1600-talen äro de oftast brukade inskränkande adv. Under senare tid har emellertid deras anv. småningom begränsats till den högtidliga o. arkaiserande stilen. Under 1500- o. 1600-talen uppträder vid sidan af allena(st) ofta det från nt. lånade man, som numera blott förekommer i uttr. ser man på! hör man på! där ordet nu uppfattas som pronominet man. Det af adv. man bildade mans användes ännu här o. där i bygdemålsfärgad framställning l. i hvard. spr. i satser innehållande en uppmaning. Från 1500-talets slut förekommer bara (barast), från 1600-talets början blott o. endast, hvilka dock först under 1700-talet vinna någon större spridning. Af dessa tillhöra bara (barast) så godt som uteslutande ledigt talspråk o. hvardagligt skriftspråk, blott o. endast företrädesvis normalprosan. Under senare hälften af 1600-talet förekommer ngn gg blotta. Under 1700-talets senare hälft uppdyker ytterligare enbart o. under 1800-talets förra hälft uteslutande, hvilka i likhet med det till uttr. blott och bar bildade adv. blott och bart användas vid starkare betonade inskränkningar. I vitter prosa synes blott undvikas af flera författare, t. ex. V. Rydberg (af puristiska skäl) o. A. Strindberg, o. ersättes då af allenast, bara, endast l. uteslutande. I det yngre bibelspråket undvikes blott äfvenledes, i stället användes allenast. I poesien däremot har blott af metriska skäl fått en rätt vidsträckt anv. — 2:o Jfr BLOTT, adj. anm. sp. 3471.
1) inskränkande i afs. på mängd l. grad l. art: allenast (se d. o. 1), endast, enbart, bara (se BARA, adv. 1), uteslutande; ingenting mer l. bättre l. annat än; jfr ALLENA 5, BLOTTA, adv. Han har blott två systrar. Han är blott ett barn. Stilleståndet hafwer han .. giordt .. blott fördhenskull, thet han .. icke förmåtte något emoot oss at uthrätta. Gustaf II Adolf 148 (1617). At han .. blott för dygd och vett skull, hade en så ringa person i sitt omgänge. Dalin Arg. 1: nr 32, s. 5 (1733; uppl. 1754: allenast). En synnerlig stor (björn), .. hvilken Konungen blåttast med Hirschfängaren dödade. Tessin Bref 1: 114 (1751). Nycken, slumpen blott beveker / Lyckan då hon ger sin hand. Wallin Vitt. 2: 247 (1806). Han kunde icke vika, / blott falla kunde han. Tegnér 2: 146 (1818; yttradt om K. XII). Jag nämnde flyktigt blott dess (dvs. Sveaborgs) namn, / men det blef allvar då. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). Menniskorna tillhöra med sin ädlare natur en högre verldsordning, än den blott lekamliga. Melin Pred. 3: 120 (1852). Blott några veckor skulle ha behöfts för att fullborda (planen). SDS 1914, nr 43, s. 4. — särsk.
α) [jfr t. nichts als nur] (mindre br.) efter intet annat än, på sin höjd o. d.; jfr BARA, adv. 1 a α. Thet iagh inthet annat söker .. här med, än blått see på fädernesslandzens wälfärd. RARP V. 2: 227 (1655). Då staden var lagd i aska, hade elden ej annat förtärt än blott några herdekojor. Rudenschöld Crit. 11 (1755). Det blir på sin höjd blott tjugosju grader middagstiden. Forssman Vid aftonl. 12: 69 (1904).
β) [jfr ä. t. nur .. bloss, bloss (und) allein] (numera knappast br.) i förb. med allena, allenast, bara, endast; jfr ALLENA 5 b, ALLENAST 1 b o. BARA, adv. 1 a β. Blott och allenast aff then kiärleek, iagh hafwer burit til mitt kiäre fädernesland. Gustaf II Adolf 104 (1613). At thet blott och allena är Ryssarnes ostadigheet (som föranledt kriget med Ryssland). Dens. 134 (1616). (Han har) til sin .. upkompst inga andre förmåhner hafft, än som .. blottast och allenast sin egen Dygdh. Swebilius Likpr. ö. Helmfeldt Q 1 b (1678). Jag sedan endast blott ansåg (dvs. såg till, frågade efter) / Den skönhet, som i siälen låg. Nordenflycht QT 1745, s. 130. En Undersåtes förtjenster emot Konung och Riket, äro blott och endast dess skyldighet. Tessin Bref 1: 246 (1753). Säg, ska’ vi ta’ / Supen, hva’ sa’? / Bara blott en af de minste? Wennerberg 2: 79 (1847, 1882).
γ) i uttr. blott och bart; jfr blott och bar under BLOTT, adj. 4, samt anm. sp. 3471. Härigenom tillföllo .. (Ryssland) Girmus öen och alla holmar .., och Sverige blott och bart fasta landet. Höpken 2: 185 (1753). Tegnér 6: 30 (1826). (Utvecklingen får icke) göra Sveriges konung .. till blott och bart ministärens talrör. SDS 1914, nr 43, s. 6.
b) idel, intet annat än; jfr BARA, adv. 1 b. Först bör .. (ynglingen) vara väl grundad i sin Religion. Är han intet det, så är hans andra vettenskaper (dvs. insikter) skadeliga, ty hans förståndz-lius blir blott intriguer. Dalin Arg. 1: nr 5, s. 5 (1733; uppl. 1754: blir bara giller). För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen. Tegnér i SAH 6: 157 (1811). Hvarthän man helst sitt öga vände, / Blott skri och jämmer och elände! Stagnelius 1: 89 (1813?).
c) (föga br.) ensamt för sig (med bortseende från allt annat), enbart, själfva, redan; jfr BARA, adv. 1 c. Blott ångan ur ett sprund försötmar afunds pilar. Bellman 2: 67 (1777). Bilan blott skall skräma millioner. Stenhammar 5 (1794). Det är förfärligt att blott höra, det konungens hela öde berott på en enda man. Carlstedt Her. 3: 23 (1833). — i numera obr. anv. Hvad man och på de andre .. sig hade at förlåta, det utviser nogsamt en blot falsch tidning af H:s M:tz nederlag i Polen. B. Skytte (1656) i Hist. tidskr. 1912, s. 122.
d) innebärande en inskränkning i l. motsättning till ngt förut uttaladt: men, dock, emellertid; jfr BARA, adv. 1 e. Regeringen fordrade .. (skatternas) bibehållande blott med det tillägg, att äfven adelns bönder skulle betala boskapsskatt. Fryxell Ber. 7: 16 (1838). Hon tänker för dem alla, / Blott aldrig uppå sig. Nordlund Bitar 96 (1894). — särsk.
α) [jfr t. nur dass] i det konjunktionella uttr. blott att (jfr 2 b β), utom att, med undantag af att, dock att; jfr ALLENA 5 d. Hvad nytt från bygden, far? — / ”Åh, ingenting .., blott att vår stora sugga / I förra veckan grisat har.” Stenhammar 139 (1795). (Han) hade .. någorlunda ro och såg inga syner, blott att han ej tålde se guld. Topelius Vint. I. 2: 322 (1880).
β) med efterföljande negation: likväl ej, dock icke; utom, med undantag af. Min död, — befall den, grymma Flicka! / Blott ej, att jag dig glömma må. Leopold 2: 50 (1801, 1815). Alla fjärran kuster, alla öar / söker han, blott ej de sällas, opp. Tegnér 1: 339 (1807). Alltsedan är du sjelf .. / Döf, känslolös för allt, blott ej för lyran. Stagnelius 1: 248 (1822). Gör allt blott icke det hvarom jag bad. Hagberg Shaksp. 1: 381 (1847).
e) [jfr d. ikke blot — men, t. nicht nur — sondern auch] med (föregående) negation, ofta korresponderande med ett i en följ., vanl. med utan (l. men) inledd sats l. satsförkortning stående äfven l. också, stundom jämväl, dessutom, därjämte, tillika, till och med o. d.; jfr ALLENA 5 c, ALLENAST 1 c samt motsv. anv. af BARA. Han är icke blott begåfvad, han är ett snille. Han är ej blott en framstående politiker utan också (l. äfven l. dessutom) en ansedd vetenskapsman. Thorild 3: 411 (1794). Med humle brygges mjödet, ej blott med honung. Tegnér 1: 11 (1825). Jag .. säga kan / Det .. skäl, hvarför ej blott af hvarje man, / Men af så mången dam hon skattas högt och sökes. Almqvist God. 19 (1838). (Dante) indrogs småningom i den omgifvande verldens icke blott bestyr, utan jemväl förströelser. Böttiger i SAH 39: 175 (1864). Vårt land står inför en politisk strid som gäller icke blott försvarsfrågan .. utan hela det svenska framstegsarbetet. SDS 1914, nr 43, s. 4. En tidning, som icke blott lägger an på nyheter .. utan som tillika har till .. uppgift att .. sprida upplysning. Arbetet 1914, nr 86, s. 2.
2) utan utprägladt inskränkande bet., för att starkare framhålla en uppmaning, ett villkor, en önskan l. ett påstående: bara (se BARA, adv. 2).
a) [jfr holl. maar i motsv. anv., t. schweigt nur still, nur heraus damit, läutet man zu, lat. modo] i uppmaningssatser, hufvudsakligen vid imper.; jfr ALLENAST 1 a, BARA 2 a. Kom blott! veni sane! veni quæso! .. Gå blott: quin abi. Lindfors (1815). Tala blott: hvem är ni? Strindberg Himmelr. nyckl. 38 (1892). Se blott, hur stark han tyckes vara. G. Cederschiöld hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 44 (1901).
b) [jfr motsv. anv. af t. nur] i villkorssatser l. i sådana temporala l. relativa satser som till bet. närma sig villkorssatser; jfr BARA, adv. 2 c. Blir blott en bonde mätt och rik, / Se’n går han icke mer till plogen. Stenhammar 134 (1795). Dock tål jag äfven dagen, / hur klart han skiner, / när blott valkyrior vifta / blodröda vingar. Tegnér 2: 60 (1812?). Aldrig brusto ord vid bivuaken, / Der den gamle Hurtig blott var med. Runeberg 2: 88 (1848). (På det sociala området) öppnar sig ett vidsträckt arbetsfält för den som blott vill arbeta. Vasenius Samkänsl. 74 (1901). — särsk.
α) i förkortade villkorssatser, vanl. med eftersatser inledda af och. En storm i hjertat blott: och hvad förut / För dig var himmelsblått du svartnadt finge. C. V. A. Strandberg 1: 45 (1845). Nedfallet (af draken) skedde i behaglig tid, ty blott ett tiotal meter till och draklinan skulle ha lagt sig öfver järnvägsspåret. LD 1906, nr 45, s. 2.
β) [jfr t. nur dass] (numera föga br.) i det konjunktionella uttr. blott att (jfr 1 d α), (om) endast, (om) bara; jfr II 1, ALLENAST 2 a. Jag kan förlåta et Fruentimmer, at det talar i tid och i otid, blott at det blir innom skrankorne af sin bur. Dalin Arg. 1: 323 (1733, 1754). Blott att fadern såg henne vid måltiderna, var han nöjd. Bremer Hertha 205 (1856). W. Rudin i PT 1913, nr 266 A, s. 3.
c) [jfr t. wenn er nur bald käme] i önskesatser; jfr ALLENA 5 e, ALLENAST 1 a, BARA, adv. 2 d. Om jag blott veste: si sciam, utinam sciam! Lindfors (1815). O, vore blott min son / Med dig och all din slägt uti en öken / Och hade svärd i hand! Hagberg Shaksp. 1: 210 (1847). Om han blott, om han blott vore här! Fröding N. dikt. 51 (1894).
d) [uttr. äro säkerl. i hufvudsak bildade efter mönster af motsv. fi. uttr. där vain (tidigare äfv. vaan), endast, ingår; möjl. också under inflytande af t. nur; jfr t. er bekommt so viel er nur will; jfr äfv. BARA, adv. 2 e Samt H. Bergroth i Stud. i nord. filol. V. 4: 24 f.] (i Finl.) i jämförelsesatser med så (— som) samt i relativbisatser som till bet. närma sig jämförelsesatser: öfverhufvud, någonsin, gärna. Min hustru sysslade med handarbeten så mycket hon blott fick tid dertill. Hertzberg Päivärinta Bild. 3: 149 (1886). Från hvarenda gård .. kommo så många som blott kunde lämna hus och hem. Zilliacus Utvandrarehist. 116 (1892). Ett rikt fält stod öppet för humanisterna, och man måste medgifva, att det bearbetades med all den framgång, som blott var tänkbar. Söderhjelm Ital. renäss. 100 (1907).
e) [jfr holl. iets maar al to wel weeten, t. etwas nur allzu wohl wissen, fr. je ne le sais que trop bien] framför alltför med en bibet. starkt närmande sig tyvärr; jfr ALLTFÖR 1 c slutet. Det vet jag blott alltför väl. (Han) kastade däri en och annan flyktig — blott alltför flyktig — blick. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 440 (1879).
II. [med afs. på bet.-utvecklingen från adv. till konj. jfr ALLENA 6, ALLENAST 2 o. BARA, konj. samt d. blot, holl. maar, t. nur, eng. but, lat. modo] konj.
1) i villkorssatser o. sådana temporala bisatser som till bet. närma sig villkorssatser (jfr I 2 b): (om) endast, (om) bara (se BARA, konj. 1); jfr I 2 b β, ALLENAST 2 b α. Han är nögd, blott han får detta, Modo hoc obtineat contentus est. Sahlstedt (1773). Hvad mer, om Villan oss bedrager, / Blott hon vår lefnad lycklig gör? Kellgren 2: 191 (1781). Blott han fått sina saker inställda, störtade han ut på piazzan. Nyblom Minnen 2—3: 302 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i d.] i önskesatser; jfr BARA, konj. 2. Blott Kungen ej händt något ondt i dag! Kellgren 1: 124 (1788). Blott ej förbi på stigen / Nu någon drog / Och önskningarna alla / Till bygden med sig tog! Bååth På gr. stig. 24 (1889).
Spalt B 3475 band 4, 1916