| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLOTTA blot3a2 (blo`tta Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. ä. t.] göra naken l. bar; afkläda, aftäcka, afhölja; låta synas, visa; jfr BLOTT, adj. 1.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. ä. t.] med afs. på människokropp l. del däraf; jfr BLOTT, adj. 1 a. Förskrecker idher j stålta quinnor .., Thet skal skee at j skolen warda affklädda, blottadha. Jes. 32: 11 (Bib. 1541). At man (vid dopet) .. blottar .. hoffuud och skuldror på barnen. L. Petri Kyrkeord. 16 a (1571). The fyra fremste tänderna .. blottas wid man leer. Lex. Linc. (1640; under gelasinus). Fruentimren äro (i Grekland) rädda för att visa ansigtet, men at blotta den öfriga kroppen göra de ingen reflexion på. Linné Diet. 2: 227 (c. 1750). De tre Gudinnor / Dem Idas berg såg blottade för Paris. J. G. Oxenstierna 4: 170 (1815); jfr α. (Klänningen) blottade ofvantill en skuldra, hvit som snö. Rydberg Frib. 14 (1857, 1866). Lidforss Dante I. 2: 104 (1902). — jfr AFBLOTTA, v.1 — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. mnt.] (i sht i vårdadt spr.) refl.: från sin kropp l. viss kroppsdel (i sht sådan kroppsdel som enl. vedertagen anständighetskänsla bör vara betäckt) aflägsna dess beklädnad, kläda af sig, visa sin kropp (l. del däraf) utan dess vanliga beklädnad; i sht om kvinnor. 2 Sam. 6: 20 (Bib. 1541). Mandråpare, .. som blifwa till lijfwett benådde .., må sigh blotta och Rijset i handen haffwa. SUFH 5: 189 (1617). En grotta, / Der sig i flodens famn Dianas Nymfer blotta. J. G. Oxenstierna 2: 170 (1796, 1806). Blotta sig inför ngn (kroppsligt) sich vor e-m entkleiden, enthüllen .. entblössen. Auerbach (1907).
β) [jfr motsv. anv. i dan. o. mnt. samt af ä. t. entblössen] (i högre stil) i uttr.: blotta sitt hufvud o. d., om hufvudbonadens aflyftande ss. hälsning l. vördnadsbetygelse. Schroderus Hoflefv. 225 (1629). Tå hans Namn bleff nämdt, hafwa Studenterna .. honom til Ähra blottat sijne Hufwuden. Dens. Osiander III. 2: 157 (1635). (Gubben) Blottade sitt hvita hår. Franzén Skald. 4: 106 (1801, 1832). Jämtl. fornm. tidskr. 2: 190 (1901). — i bild. Med blottadt hufvud stiger / historien dit (dvs. till K. XII:s graf) och lär. Tegnér 2: 147 (1818).
γ) [jfr d. blotte, holl. blooten, ä. t. blössen i motsv. efter hebr. bildade uttr.] (i bibeln) i uttr. blotta ngns blygd.
α’) öfva (brottsligt) umgänge med en kvinna. Ingen skal gå in til sina nästa blodz frencko til at blotta hennes blygd. 3 Mos. 18: 6 (Bib. 1541).
β’) kränka en man gm (brottsligt) umgänge med hans (hustru l.) änka. Om någhor tagher sins brodhers hustru, thet är een skamligh gerning, the skola wara vthan barn, ther före at han haffuer sins brodhers blygd blottat. 3 Mos. 20: 21 (Bib. 1541).
δ) (†) i uttr. blotta tänderna i bet.: visa tänderna (af ilska o. d.). Vlffuen (dvs. djäfvulen) .. må .. wel blotta tenderna. L. Petri 2 Post. 48 a (1555).
ε) med afs. på under huden belägna delar af människo- l. djurkroppen: barlägga. VetAH 1753, s. 16. Hufvudskålen blottades, och fants .. i stycken bruten. Acrel Chir. händ. 8 (1759, 1775). C. Rosander i Skand. tidskr. f. tandläk. 1887, s. 81. — i bild. Sådhana stormwädher the lära enom tala medh alffuar, öpna hiertat och blottat (dvs. blotta det) in på grunden. Förspr. på Psalt. (Bib. 1618). Lymphans gångar i menskans kropp / Han (dvs. O. Rudbeck d. ä.) blottat för vetenskapen. Snoilsky 3: 9 (1883).
ζ) mer l. mindre bildl. (jfr β slutet, ε slutet). Stijgh nedher Iungfrw tu dotter Babel, .. dragh aff skonar, blotta benen, waadh offuer flodhena. Jes. 47: 2 (Bib. 1541). Klippan blottar sin marmorbarm. Tegnér 1: 80 (1825).
b) (knappast br.) aflägsna hår- l. fjäderbeklädnad o. d. från (ett djurs hud o. d.); jfr BLOTT, adj. 1 b. Trägårds-krassa .. kommer både ull och hår at växa på et blåttat skin. Serenius Eng. åkerm. 282 (1727).
c) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. ä. t.] med afs. på annat än människor l. djur: afhölja, aflägsna täckande l. skymmande föremål från (ngt), lägga i dagen, barlägga; jfr BLOTT, adj. 1 c. Iordennes grund wardt blottat genom Herrans straff. 2 Sam. 22: 16 (Bib. 1541). Dessa Cederbjelkar äro fuller utantill betäckta med bly, men af ålder och elaka händer stympas det nu mycket, hvarutaf bjelkarne blottas och förskämmas. Eneman Resa 2: 139 (1712). För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å malmen erhållits, ett visst utmål anvisas. SFS 1884, nr 24, s. 9. För fana, som föres blottad vid trupp, göres honnör. Tj.-regl. 1889, s. 30. Märkliga gräfningar i Orchomenos .. hafva blottat tre på hvarandra liggande lager af byggnadslämningar. O. Montelius i Fornv. 1909, s. 162. — i bild. I ensamhetens nätter / djupens hemligheter blottas. Heidenstam N. dikt. 104 (1895, 1915). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. ä. t.] (i sht i högre stil) med afs. på hugg- l. stickvapen: draga (ur slidan); jfr BLOTT, adj. 1 c α. Ehoo som blottar sin wärja i Marskens eller Fältherrens närwaro, i then acht ther medh skade giöra, miste handen. Schmedeman Just. 199 (1621). Han blottar en dolk. Leopold 1: 223 (1802, 1814). Fursten .. / .. tar ett steg i vrede, / Blottande sin blanka sabel. C. V. A. Strandberg 2: 157 (c. 1859). — mer l. mindre bildl. o. oeg. Emot the Normanner blottade han (dvs. påfven Leo IX) bådhe Swärden, nemligen, Bannlysning och Swärd. Schroderus Osiander 2: 583 (1635). Och lärer wijsas Hr. Charl .. sin hand blottat emoot ett .. litet barn. Växiö domk. akt. 1706, nr 116. — jfr HALF-BLOTTA.
β) med personifieradt subj.: visa ohöljd, låta framträda. Ett tempel / Blottar sin hvita arkad. B. E. Malmström 6: 17 (1845). Der .. den nakna hällen blottar sina svarta konturer. Englund Gedungsen 4 (1853).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. mnt. samt af t. entblössen] i öfverförd anv., i sht med abstr. obj. (i allm. betecknande ngt klandervärdt): göra uppenbar l. påtaglig; uppenbara, yppa, lägga i dagen; röja, afslöja, demaskera, tydligt påvisa; jfr BLOTT, adj. 1 d. Atj (dvs. att I) icke förmyckit blotta tesse farlige legligheter (dvs. förhållanden) .. för the menige Cammerscriffuere, .. vtan att i beholle tesse saker på thet hemeligiste inne medt eder. G. I:s reg. 14: 240 (1542). Drycken blottar mångens wet. Verelius Herv. 143 (1672). På det de små hiernar intet måtte blotta sin dumhet. Dalin Arg. 1: 146 (1733, 1754). Upplysningslitteraturen .. blottade de rådande missförhållandena i stat, kyrka och sällskapslif. Pallin N. tid. hist. 123 (1878, 1887). Genom sina .. obehärskade handlingar har han inför hela folket blottat sin olämplighet som märkesman inom svensk politik. LD 1914, nr 34, s. 2. — särsk. [jfr motsv. anv. i d. samt af t. entblössen] refl.: röja sig, förråda sig. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 494 (1671). Vtan at wänta, thet the brotslige skulle sig sielfwa kunnoga giöra, sig blotta och angifwa. Sahlstedt Hofart. 134 (1720). Han ville icke .., at hon skulle blotta sig för hela Laget; Men det var fåfängt: Alla sågo at hon var en Fiålla. Dalin Arg. 1: nr 50, s. 3 (1733; uppl. 1754: röja). Janson Costa Negra 1: 44 (1910).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] blottställa, göra värnlös, afväpna; lämna oförsvarad l. oskyddad l. obevakad; jfr BLOTT, adj. 2. Soldaten ses sitt bröst, / .. för sin Konung blotta. Stenhammar 45 (1793). Se’n försmående i raseriet / Värn och vapen, flög han fram lik örnen / Och med blottad hand spred död och fasa. Runeberg 2: 141 (1831). Så fort vi lämnade Njang-tjus tvärdal .. voro vi blottade för stormen, som låg på från väster. Hedin Transhim. 1: 576 (1909). Nu plockas flottan sönder bit för bit … Inom kort ligga kusterna blottade. Dens. Tre tal 25 (1913); jfr b. — i bild. Blottandes the förstadöme och wellogheter. Kol. 2: 15 (NT 1526; öfv. 1907: afväpnade). — särsk.
a) i numera obr. förb. Är oss rådeligest, atuj (dvs. att vi) blotta ther, som (upprors-)elden icke än så hefftigt itend är. G. I:s reg. 14: 157 (1542). The starckeste Murar / Ras’ och fylla sin egen graf; och Borgarne blottas. Stiernhielm Fred. 1 (1649).
b) [jfr motsv. anv. i d.] mil. lämna obetäckt, öppen, af (andra) trupper oskyddad. När .. (arméerna) nu kommo så när att esquadronerne ellade (dvs. gåfvo eld) på hwar annan, gingo Polackarne, och alltså wår högre flygel bort, så att de swänska på högre sijdan blottade woro. A. A. Marderfelt (1706) i Karol. krig. dagb. 8: 115. Ranzow .. lät .. sit rytteri anfalla .. (fiendens) flyglar, dem han märkte vara blottade. Dalin Hist. III. 1: 283 (1761). Snoilsky i 3 SAH 5: 28 (1890). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] refl. (jfr c α slutet o. β): blottställa sig. Schall man så förware alle landzender och ingenstedz blotta sig. G. I:s reg. 14: 157 (1542). De försvarandes kanonbåtar, som blottade sig för mycket, blefvo .. satta ur stridbart skick. G. Dyrssen i Nord. tidskr. 1895, s. 103.
c) fäkt. lämna (en anfallspunkt) oskyddad för stötar l. hugg.
α) i eg. bem. Många i kroppen nu styng undfingo af mordiska kopparn, / några i det att de vände sig om, och blottade ryggen. Johansson Hom. Il. 12: 428 (1846). Nyblæus Fäktl. 49 (1876). — refl. (jfr β) Porath Pal. svec. 1: F 1 a, N 1 b (1693).
β) bildl., refl.: gifva hugg på sig. Blotta sig, sich bloss geben. Lind (1738). Björnson blottar sig lätt och har derför alltid utgjort ett kärt ämne för kritiken. NF 2: 633 (1877).
d) spelt.
α) (föga br.) i brädspel, i uttr. blotta en bricka, bryta ett band. (I brädspel) Blotta en bricka, lemna en bricka ensam, d. v. s. utsatt för att blifva slagen. Dalin (1850). Sundén (1885).
3) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. holl.] († utom i a o. b) utblotta, blottställa, utarma, utplundra; jfr BLOTT, adj. 3. Effter oss jcke syntis nyttugt wara, ath same läger skulle förlammes eller blottes (på manskap). G. I:s reg. 11: 23 (1536). Thet tu någen yttermere fettalie eller spannemåle skulle skicke till Calmarna, och blotte Stockholm, thet är icke .. rådh. Därs. 15: 431 (1543). Bonden i Upland lärer (gm den föreslagna skatten på spannmål) allt för myckitt blåttas. RARP 4: 545 (1651). Jag skulle intet undraga mig at betala .. (de 100 dalerna), om icke General-Lieutenant Cronberg så svårt angripit ock blåttat mig. 2 RARP 3: 312 (1723). Thorild 3: 410 (1794). — jfr ER-, FÖR-, UT-BLOTTA. — särsk.
a) (mindre br.) refl. En huld Fader, som redan nog blottat sig för at underhjelpa mina behofver den kårta tid jag vistats vid Academien. Växiö domk. akt. 1783, nr 126. Dalin (1850).
b) (fullt br.) i uttr. blotta ngn l. ngt på, ngn gg (i)från, förr äfv. af l. med l. till ngt, utblotta l. utplundra ngn på ngt, göra slut på ngns förråd af ngt, fråntaga l. beröfva ngn ngt. I .. haffve fast blottet .. (Orebro) slott .. medt skytt och andre synnerlige ägedeler. G. I:s reg. 24: 218 (1554). Wardt ett (skepp) aff tu angripit, och .. blåttat aff Årar och Rodher redhskap. Schroderus Liv. 583 (1626). Påfvens land, / som ej gick an att ifrån munkar blotta / och lika litet ifrån röfvarband. Scholander 2: 15 (1866). Att det (uppväxande svenska släktet) icke skall behöfva söka sin utkomst i andra länder och blotta landet på dess bästa och dyrköptaste krafter. PT 1912, nr 78 A, s. 3. — refl. Wj haffwe oss nw .. blotadh paa then trösth (dvs. hjälp) wj förwenthe oss aff kyrke tydende (dvs. kyrkotionden). G. I:s reg. 3: 175 (1526). (Det är för schweizarna angeläget, att de) ey .. alt för månge aff sitt Folck til Frantzöske tienster skicka, at the ther igenom icke må blotta sigh til sitt bäste Manskap. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 297 (1680). Min vilja är, at du blottar dig af alt. Liljestråle Kempis 197 (1798).
Särskild förbindelse:
Spalt B 3480 band 4, 1916