| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÅNA blå3na2, i mellersta Sv. stundom blon3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -AD (se BLÅNAD, sbst.2), -ING (se d. o.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., dan. o. isl.] blifva blå. G. Brandt i VetAH 1749, s. 142. Om något förtent kommer vid .. (lingon), så blåna de. Warg 616 (1755). Dungarna blånade, slätten gick i violett. Natten föll på. Ahrenberg Styrk. rätt 32 (1899). Lågan byter icke natur för att den blånar, den är låga tills den slocknar. Hallström Sparfvert 172 (1903). — särsk.
a) motsv. BLÅ 1 b, = BLÅNA BORT 2. Snart försvann undan .. (de bortseglandes) blickar den sista blånande skymten af fäderneslandet. Fryxell Ber. 6: 234 (1833). — i bild. Du blånar allt mera, du lyckliga land, / Der nyss .. / Min julle .. / Sågs .. flyta. Wallin Vitt. 2: 8 (1803).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] om hudens l. naglarnas färg, i sht i fråga om märken efter slag, nypningar o. d. l. i fråga om döda. Blodhet stannar (vid döden i pest), .. och Kinnanar blååna. P. P. Gothus Underv. F 5 b (1590). Man lät hårdare åtskrufva handklåfvorna, och såg efter om fingrarne blånade. Schönberg Bref 2: 360 (1778). Runeberg E. skr. 2: 90 (c. 1850). — särsk.
α) (föga br.) i opers. anv. Så slogh Hanss .. (kvinnan) tw slag med öxe skaftet så thet blånade efter. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 82 (1598). Verelius Ind. 142 (1681).
β) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) blifva blå l. blåblek i ansiktet, (starkt) blekna. Blåna, bliffua bleek. Lex. Linc. (1640; under impalleo). De, som rodna när de bli onda, äro ej så farliga som de, som blåna eller blekna. Linné Diet. 2: 238 (c. 1750). Hämd! (ropte Eris) hämd, (och blånade af harm). A. G. Silfverstolpe Skald. 243 (1801, 1814). Det ropades, så att man blånade. Wingård Minnen 2: 11 (1846).
c) skogsv. angripas af blåyta. Dher som cappels stockana äre blånade. Murenius Acta visit. 574 (1665). Det vinterhuggna, barkade timret sprack och blånade betydligt. Skogvaktaren 1891, s. 24.
2) [jfr motsv. anv. i d. samt af t. blauen] (i sht i vitter stil) te sig l. synas l. vara blå, förtona i blått. I en dal, som blånar bakom bergen. P. Elgström i Phosph. 1810, s. 68. Den grönskande jorden, det blånande haf. Tegnér 2: 26 (1812). Öfver jorden blånar himlen. Runeberg 1: 227 (1841).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. dan.] (mindre br.) tr.: göra blå, blåfärga, blåa; i sht med afs. på stärksaker. Fruntimer blåna sina stärk-kläder. Fischerström 2: 81 (1780). Alkohollösningen .. blånade ganska tydligt ett med svag svafvelsyra rodnadt lackmuspapper. A. Lindbergsson i VetAH 1820, s. 306. Spännen af blånnadt jern. SPF 1858, s. 148. Indigo passar icke att därmed blåna socker. Grafström Kond. 24 (1892).
Särskilda förbindelser:
BLÅNA BORT 10 4.
1) [jfr BLEKNA BORT 1] (†) (vid död l. svimning) bli blå l. blåblek i ansiktet, starkt blekna. Det röda på hennes kind förvandlades i blyhvittsfärg, .. hennes läppar blånade bort. Eurén Orth. 1: 44 (1793).
2) (i vitter stil) på grund af afståndet te sig blå o. småningom försvinna ur synfältet; jfr BLÅNA HÄN. Nyberg 3: 251 (1842). (Fartygets passagerare betraktade) landet .., hvilket blånade bort bakom dem. Strindberg Sv. öden 3: 3 (1884). Höga, mörka granskogar, som långt, långt bort i fjärran krympa ihop och blåna bort mot synrandens lätta, ljusa molntrasor. Knöppel Sv. ridd. 43 (1912).
BLÅNA FRAM 10 4. (i vitter stil) i blå färg framträda för ögat. Romeleklint .. / Blånar bak Knästorps hvita kyrka fram. Bååth V. allf. 15 (1884). Öfverallt där ett haf af grönt nyss stängde utsikten, blånade plötsligt himlen fram. Lundegård Titania 369 (1892).
BLÅNA HÄN 10 4. (i vitter stil) = BLÅNA BORT 2. Vidder, som ändlöst blåna hän i ett blundande rosenrödt. Hansson Notturno 136 (1885).
BLÅNA (I)FRÅN SIG 10 (0)4 0. (mindre br.) färga af sig blått. Weste 1: 1955 (1807). Dalin 2: 763 (1853).
Spalt B 3545 band 5, 1917