Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÅSIG blå3sig2, adj.1 -are. adv. -T.
Etymologi
[afl. af BLÅSA, sbst.; jfr nt. blasig, holl. blazig, t. blasig]
försedd l. täckt l. besatt l. full med blåsor; jfr BLÄDDRIG, adj.1 Lind (1749).
1) till BLÅSA, sbst. 4. (Musslorna kunna vara) Blåsige .., (dvs.) knölige med inuti tomma knölar. Retzius Djurr. 215 (1772). De skrynkliga, blåsiga, merendels stora, bladen (på perupotatis). J. T. Nathorst i Qvartalsskr. f. landtm. I. 1: 18 (1833).
2) till BLÅSA, sbst. 5. Lind (1749). Han (hade) fått ömma och blåsiga fötter af allt sitt klifvande i vattnet. Hedin Asien 1: 165 (1903).
3) (föga br.) till BLÅSA, sbst. 7: fradgig, skummig. AHB 26: 27 (1869; om skum). — jfr STOR-BLÅSIG.
4) till BLÅSA, sbst. 8. Rinman Jernförädl. 249 (1772; om stål). Bergstrand Geol. 127 (1868; om bergart). Blåsigt glas. Tekn. tidskr. 1872, s. 275. En skolla af hvit, blåsig is. Hedin Asien 2: 616 (1903); jfr BLÅS-IS. — jfr FIN-, YT-BLÅSIG m. fl.

 

Spalt B 3577 band 5, 1917

Webbansvarig