Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄNDNING blän3dniŋ2, hvard. äfv. blän3–iŋ2, sbst.3, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(blend- Nyblæus Fotogr. 202 (1874); blänn- Carl XII Bref 386 (1711))
vbalsbst. till BLÄNDA, v.; ofta konkret.
I. [jfr motsv. anv. af t. blendung] till BLÄNDA, v. I. jfr FÖR-, SJÄLF-, SYN-BLÄNDNING m. fl. — särsk. (föga br.) till BLÄNDA, v. I 2 a: förblindelse, blindhet. Almqvist (1844). Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: 65 (1854).
II. († utom i 2) till BLÄNDA, v. II 1. — särsk. konkret.
1) [jfr motsv. anv. af t. blendung] = BLINDERING, sbst.1 1. Carl XII Bref 386 (1711).
2) (föga br.) mil. skärm af dubbla brädlag med makadamfyllning som vid särskildt farliga skjutbanor uppställes för att förekomma direkta skott öfver kulfånget; jfr BLINDERING, sbst.1 2. 2 NF (1905).
III. [motsv. anv. af BLÄNDA, v., har icke anträffats] (mindre br.) byggn. blindnisch, blindbåge o. d.; jfr BLINDERING, sbst.2, BLINDNING, sbst.2 IV. Rydbeck Medelt. kalkmåln. 85 (1904).

 

Spalt B 3602 band 5, 1917

Webbansvarig