Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄNG bläŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[bildadt till BLÄNGA efter sådana ordpar som BLICKA: BLICK, BLINKA : BLINK, SLÄNGA : SLÄNG]
(i sht i norra Götal., hvard.) snedt ögonkast, ilsken l. hotfull blick. Han gaf mig en bläng, ett par duktiga blängar. Han fick sig en bläng, så han lommade af. Den ursinniga bläng, hvarmed Barnes helsade min hustru. Thackeray Fam. Newcome 4: 82 (1876). (Det kom) en svartgrön bläng, så vass och ful och stygg. Högberg Utböl. 1: 32 (1912).

 

Spalt B 3603 band 5, 1917

Webbansvarig