Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄNKELSE bläŋ3kelse2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sannol. bildadt af BLANK, adj., i anslutning till BLÅELSE, STÄRKELSE]
(föga br.) En kopp vatten med en liten bit hvit tvål och litet gelatin sättes på spiseln att uppvärmas och då tvål och gelatin är smält är detta, som stundom kallas ”blänkelse”, färdigt (att göra stärksaker blanka med). Langlet Husm. 614 (1884).

 

Spalt B 3610 band 5, 1917

Webbansvarig