| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOFALLEN bω3~fal2en, p. adj.; -fallet; -fallne, -fallna.
(föga br.) bofällig. (Staden) ser hel gammal och bofallen ut. Björnståhl Resa 1: 175 (1771). Bofallna hus. Rydqvist Resa 4 (1838). — bildl., om människa; jfr BOFÄLLIG 2. Den måste visst vara både starrblind och bogfallen, som intet på flere sätt kan mota et så lamt hugg. Leinberg Skolv. 3: 287 (1755). Far är ej så bofallen, att han ej kan hålla ut hundratalet fullt, om vår Herre vill. Topelius Fält. 2: 397 (1855, 1856).
Spalt B 3689 band 5, 1918