| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOGEN, p. adj.1 -get; -gne, -gna; -gnare. adv. -GET (böjningsformer o. adv. anträffade endast ss. senare ssgsled).
(†)
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., ä. d., nor. dial. o. isl.] beredd, färdig. Så tin åker tå han är bogen, och skär honom tå han är mogen. I. Erici Colerus 1: 98 (c. 1645; ordspr.). En åker eller jord kallas då bogen .., enär den är redig, nemligen myllar sig väl, är hvarken för torr, eller för våt. Carleson Hush. 759 (1756). — jfr FAR-, REDO-BOGEN.
2) [jfr nor. dial. buen ti bæ’i, som kan vara med på l. är beredd till bäggedera, äfvensom lat. ad utrumque paratus, beredd till bäggedera; jfr äfv. isl. þess búinn, hågad därför, villig därtill] i uttr. bägges bogen, eg.: beredd till bådadera; lika nöjd, likgiltig, indifferent. (Man har) meent thet wara alt nogh, om man hafwer bladrat eller läst en Böön ända fram, och ware så bägges bogen, om Gudh hörde henne eller intet. Rudbeckius Luther Cat. 168 (1667).
Anm. Ombildningar af uttr. bägges bogen äro sannol. de med detta liktydiga, likaledes föråldrade uttr. bägges bo o. bägges borg. Then (soldat) som intet haar, han är bägges boo, hwarest han nöter: är lätt til öfwerlöpande och förräderij. Isogæus Segerskiöld 546 (c. 1700). Indifferent, .. begges bo. Swedberg Schibb. 277 (1716). Jag är lika nögd eller bägges-borg. Lind (1749; under gleich-gültig).
Spalt B 3701 band 5, 1918